Uppdatering

Kära medbloggare och läsare, jag håller på och skriver på nästa bok, så därför blir jag lite osynlig här. Men jag har funderat på att delta med några bilder så småningom – jag har en del liggandes i min dator och det vore roligt om de kom till användning. Det är bara det att jag har ett urgammalt OS och en webbläsare som väl får anses som antik, vilket gör att själva uppladdningen inte fungerar hemifrån och att jag då i stället måste fixa det på jobbet varpå jag blir tvungen att skicka över bilderna och ... ja, det är ju inte så svårt. Bara en aning tråkigt och tidskrävande.

Någon sorts coda till "Litteraturen och patriarkatet" tänkte jag i alla fall bidra med i dag, eftersom jag just nu läser Hamlet – det största dramat av kanons centralfigur! Och då har jag tänkt på det här med att Bloom inte är så förtjust i freudianska läsningar av Shakespeare, men att man väl ändå måste vara blind (eller fundamentalistisk biologist) för att inte ha glädje av de psykoanalytiska poängerna? Som till exempel i Hamlets samtal med drottningen, när hon anklagar honom för att vara galen, och han säger:

Lägg ej det samvetsplåster på er själ,
Att ej er synd, men blott mitt vanvett talar!
Det drager blott en hinna över såret,
I det förruttnelsen därunder smyger
Sitt gift i lönndom. Bikta er för himlen!
Vad skett är ångra, synda icke mer
Och lägg ej gödsel runt om själens ogräs,
Att det må frodas. O, förlåt min dygd!

Ja, alltså, jag menar: Hur många föräldrar/lärare/läkare/forskare/politiker gör inte precis som Hamlets mamma? Lägger ett samvetsplåster på själen och nöjer sig med någon halvdan diagnos.