Den svenska litteraturscenen

Jag slutade läsa Nöjesguiden för flera år sedan eftersom jag blir så irriterad på allt som står där, men härom dagen gick jag i fällan i och med att jag blev nyfiken på temat "den bästa svenska romanen". 50 personer får lista sina tre favoriter och bara det att redaktionen ger så pass mycket plats åt böcker kändes liksom som ett steg i ... jag vet inte, någon riktning i alla fall.

Och de flesta som svarar är dessutom vettiga. Att folk gillar Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf och August Strindberg kan jag ju inte bli särskilt ledsen för. Det listas överlag en massa bra böcker och nästan alla tillfrågade verkar faktiskt gilla litteratur. Enda undantaget är Martin Luuk som inte ser något värde i romaner alls. Men också det är okej – jag blir inte upprörd i alla fall.

En aning oroande börjar det dock bli när Ebba Witt-Brattström spekulerar i om den renodlade romanen är "på väg att försvinna som texttyp till förmån för en mer dokumentär variant". Sigge Eklund är ju också jämt och ständigt inne på de tankegångarna:

"Romanen måste bli lika autentisk och oförutsägbar som ett nattligt samtal i Big Brother-huset för att bli betydelsefull igen, och det kommer bara att ske om en helt ny typ av personer börjar skriva romaner."

Där börjar jag bli lite förbannad, men det är ju inte Nöjesguidens fel. Eller är det det?

När så litteraturtemat fortsätter med det obegripliga testet "Hur mycket hipsterlitteratur är du?" finner jag det klokast att hoppa över den sidan, men så landar jag oturligt nog i Carl Reinholdtzon Belfrages text "Pappa, vad är en bok för något?" och sedan är det kört.

Reinholdtzon Belfrage börjar med att konstatera att det inte finns någon svensk litteraturscen att prata om. Nej, tacka fasen för det, tänker jag. Litteraturen är ingen scen, den är någonting helt annat, och det är det som är så bra med den. Sedan hävdar Reinholdtzon Belfrage att förlagen inte tar sitt ansvar - hej, har vi hört den förr? – och sågar W&W:s debutantologier med motiveringen "Har du hört talas om någon som deltagit i dessa skrifter? Kommer du ihåg ett namn?" Och, ja, jo, det gör jag faktiskt, käre Carl Fredrik, och, nej, det är liksom inte heller tanken med litteraturen, det där att alla ska bli kända namn.

Därefter spårar texten ur fullständigt och jag vet inte ens om det är det som är meningen. Artiklar som den här gör mig totalförvirrad; jag blir alltid helt snurrig av poppiga människor som inte kan stå för någonting. Eller som står för något jag inte begriper. Eller om nu Carl Fredrik Belfrage ens är poppig, det vet jag inte, jag hänger för fasen inte med och alla som gör det vet säkert att han är helt töntig och i så fall är jag också töntig som inte ens hänger med så pass mycket att jag redan vet att han är en tönt.

Ja, ni ser. Nöjesguiden gör mig alldeles nervös. Jag börjar bry mig om en massa skitsaker som inte spelar minsta roll i min värld i vanliga fall. Men Clas Bengtzon Reinfrage vill tydligen hugga hela den svenska "litteraturscenen" i småbitar och då är det säkrast att ta i med storsläggan. Skitsamma om någon begriper, det blir ju en helkul text, eller hur? Vi hugger något i bitar som inte existerar och sedan sitter vi och fnissar lite grann.

Det hela slutar som vanligt med att jag blir arg över att jag blir arg eftersom det är precis vad den här sortens skribenter vill, att man ska bli arg alltså, och därmed har Clas Bruno Bengtssonzon gjort ett bra jobb och så är allt som det ska i Nöjesguidenvärlden där allt går runt i en cirkel som slår knut på sig själv och jag kastar tidningen i soptunnan på min ohippa förortsbakgård och springer så långt ut i periferin att jag kommer att hamna på Stureplan om jag inte passar mig..