BOFH, del 15

Jag jobbar bara en dag i veckan nu på sommaren och i går möttes jag av ett antal slokande krukväxter och ett telefonsamtal från en semestrande Kjell som undrade hur jag klarade mig. Han hoppades att Sven skulle dyka upp för att verkställa en eller annan order och det hoppades jag också, eftersom jag hade börjat tycka att det var hög tid för ett BOFH-avsnitt igen.

Vid datorn bredvid min satt Bobby och led av sitt fjärde ryggskott för sommaren och i källaren huserade ett gäng filurer från ett mystiskt nätverk som jag inte tänker nämna vid namn, men som ger ut en väldigt positiv, trevlig och snudd på religiös tidskrift i bästa peace, love & understanding-anda. Det lät dock inte så från källarregionerna; någon där nere höll en grälmonolog på ettrig göteborgsdialekt i ungefär en kvart utan att få mothugg. Det var nästan lite filmiskt, fast utan bild. Jag menar, det är sällan folk skäller så ihärdigt i verkligheten utan att bli avbrutna.

Jag tyckte det var lika bra att anteckna några meningar till bloggen, när nu ändå inte Sven fanns till hands:

1. "Det är bara pang på fucking jävla rödbetan."

2. "Nu kör vi och så får ni faan haka på eller inte haka på."

3. "Då ska du väl helvetesjävlakukfitta inte äta hamburgare, då, om du får ont i magen".

Efter ett par timmar dök så Sven äntligen upp. I en svart t-shirt med en vit rektangel på. Han medförde även en sportig ryggsäck. Jag vet inte om det har framgått, men han är inte den sportiga typen, så ryggsäcken satte lite myror i bakhuvudet på mig.

– Är det Kjell som har jagat hit dig? frågade jag. Han sa att han skulle ringa dig.

– Han har inte ringt, sa Sven och såg trött ut. Vad vill han? Ha en bild på kaniner?

– Jag vet inte, sa jag. Han sa bara att han skulle ringa. Har du fotat kaniner?

– Nej, jag känner ingen kanin. Jag skulle behöva en vit och korthårig, men jag har bara fått tag på angorakaniner och dem kan man inte fota för det blir bara ett stort fluff.

Jag tyckte det var dags att ta en krukväxtvattnarpaus, så jag reste mig från datorn, hämtade vattenkannan och gick in med den på damtoan.

– Växterna ser lite törstiga ut, sa jag till Sven medan jag fyllde på vatten.

Genom den öppna dörren hörde jag att han mumlade något till svar och jag tänkte att jag kanske missade ett minnesvärt uttalande så jag bad honom upprepa det.

– Mummelummelämmele, hördes igen där utifrån.

– Vad säger du? frågade jag och stängde av vattnet.

– DE KAN BEHÖVA EN SKVÄTT, gastade Sven när jag kom ut igen.

Sedan gick han ut och rökte. Jag vattnade. Gänget i källaren gav sig iväg för att äta på någon restaurang och när Sven kom in igen frågade jag om han möjligen hade haft det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med dem. Det hade han.

– Har du hört deras profet i aktion? undrade jag.

– Det är helt bisarrt, medgav Sven. Han är som Di Leva, Percy Nilegård och Kurt Olsson i samma person.

– Och de andra är så tysta och försynta, sa jag.

– Det kanske krävs för att få delta, sa Sven. Om Zita skulle vara med där så skulle hon inte vara med där. Om du förstår.

Han kom fram och kikade på min dator.

– Vad har du bloggat om mig nu då?

– Det är lite osammanhängande än så länge, sa jag. Jag får fixa till det hemma. Hur kommer det sig att du har en sportväska?

– Kvinnlig beachvolleyboll, sa Sven. Det är den enda sporten jag riktigt uppskattar.

Sedan drog han sig tillbaka till sin arbetsplats i källaren och kom bara upp då och då för att säga "oinkoink", röka eller äta kebab. Men innan han lämnade jobbet på kvällen passade jag på att ställa några frågor till honom om den bärbara datorn jag tänker köpa för att ha hemma – typ: "Kan man sätta en sladd mellan den nya datorn och den gamla och flytta över allt?" – och han svarade väldigt snällt, trots att han var på väg ut med några kompisar. Han erbjöd sig till och med att låna ut sin egen usb-hårddisk. Inte vidare BOFH-igt, med andra ord, men även Sven har sina fläckar, naturligtvis.