Idel guldstjärnor regnar över gubbrocktidningen Mojos projekt (bilaga till juli-utgåvan) med en nyinspelning av Beatles’ klassiska Revolver-skiva. De har grävt sig tillbaka genom 40 års pophistoria till en punkt av det levande nuet, där allting känns möjligt igen. Krävs det baklängestejper till detta?
Och varför återvänder jag till boktravarna denna heta sommar?
Många poeter klipper i dag ihop dikter på livets yta (materialitet, språkmaterialism) men jag kan nästan lova att dikten är en halvt dold klitoris. Rötterna går långt ner, orden är kodade att öppna dolda djup, läkande elixir redo att hämtas upp av rätt beröring, tunga andetag när vi närmar oss den hudlösa kärnan av liv.
Och vid litterär gestaltning i Göteborg studerar man 80 poäng fragmentets estetik. Fler måttbeställda fragment, någon? Varför har fragmentet högre status än den dikt som vill omfamna motsägelserna i samma omöjliga rörelse?
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
3 kommentarer :
Eh, med den där sortens metaforer tror jag att du snarare gör reklam för språkmaterialismen ...–
För mig handlar både sex/kärlek/erotik och skrivandet om att bryta igenom till ett sannare och fullödigare liv. Dikterna är kodade på det sätt jag beskriver. Egentligen tycker jag min liknelse är mycket finare än den gamla utslitna med "isberget" där det mesta är dolt under ytan. Men visst, jag kanske raderar framöver, jag vill ju inte sänka nivån på vår blogg ;-) Förstår bara inte varför alla sexuella anspelningar fortfarande verkar vara så tabu.
Skicka en kommentar