Ett forum för mångfald

Svar till Viktor Johansson

Om du inte är motståndare till Poetry Slam som form förstår jag egentligen inte varför du avfärdar slam med några föraktfulla rader i det du skrev i Ett lysande namn.
Självklart finns det mycken poesi inom slam som inte är så där jättebra, kanske rentav ganska dålig, det ligger liksom i sakens natur. Men ge mig långt hellre en oslipad diamant än en positionerad karriärist, det hör till bilden för mig.
Visst finns det också ganska skickligt framförd dikt som ekar en aning tomt, och där man kan känna igen drag från andra framföranden man sett. Jag har aldrig förnekat det. Men i grunden tror jag att slam är ett forum för mångfald.
Låt mig bekänna en sak, jag är och har alltid varit intresserad av estradpoesi, Poetry Slam är en gren på detta träd, och en rätt livaktig sådan trots allt eller hur?
Av frukten ska man känna trädet, som någon skrev i en ganska väl spridd bok. Låt oss se vilka frukter trädet hittills har gett. Här är några poeter och artister som kommit fram via slam, eller som under kortare eller längre tid varit i beröring med slam-rörelsen: Bob Hansson, Johannes Anyuru, Daniel Boyacioglu, Emil Jensen, Solja Krapu, Navid Modiri, Malin Axelsson (i dag en etablerad dramatiker), Margareta Hammar, Zinat Pirzadeh (snart filmstjärna i en film av Helena Bergström)… Har dessa poeter, musiker och artister tillfört något till svensk samtidspoesi och kulturskapande i bredare mening? Obetingat ja. Är svensk samtidspoesi över huvud taget tänkbar utan dessa namn? Jag tror det inte. Det är här vi hittar alternativen till den språkmaterialism som annars skulle dominerat på ett helt förkvävande sätt.
Johannes Anyuru kom till Hultsfred 2002 som en oetablerad slampoet, och gjorde succé tillsammans med sju kamrater, flera av dem har jag nämnt härovan. Jag vet, för jag var med, även året därefter.
Vad gäller det där med personliga gester under framförandet, du talar om ”efterapat rörelsemönster” med handen som taktpinne, undrar jag vad du menar egentligen. Efterapat från vad? Vem är originalet? Det finns minst en ung etablerad poet jag tänker på som på ett för mig ganska påfrestande sätt faktiskt använder handen som någon slags metronom, för mig känns det märkligt då jag uppfattar hans dikter som totalt oorganiska och konstruerade. Och hans poesi ligger oerhört långt ifrån den mesta slam-poesin. Men men, låt honom hålla på med sitt!
Jag tillhör dem som personligen gör gester under mitt framförande, just min typ av gester var jag från början ganska ensam om vad jag kan se, men låt oss inte strida om detta, för det riskerar att bli löjligt. Men jag gör de rörelser jag gör inifrån mig själv, det kommer helt naturligt, det är inget som lönar sig att tänka på tror jag.
Så återigen, vem är originalet, och vad tänker du på mer bestämt om du måste precisera?

Slutligen, det där du skriver om att ”Poetry slam har ju inte denna betänketiden på sig som bokpoesi har, alltså får den inte vara för avancerad eller 'fin', poetry slam är tvungen att sätta igång rätt respons i lyssnaren på direkten” osv. Jag förstår vad du menar, men är det ändå inte ganska beigt att tro att poeter inte ska kunna beröra lyssnaren på en gång?!? DE BÄSTA POETERNA HAR ENLIGT MIN MENING ALLTID KUNNAT BERÖRA LYSSNAREN/LÄSAREN GANSKA OMGÅENDE. Med det menar jag absolut inte att de vunnit en stor publik på en gång, eller något sådant. Jag talar om förmågan att fänglsa en större eller mindre krets exempelvis vid uppläsningar. Det är likadant nu som för århundranden sedan på den fronten. Något outsagt blir ändå alltid hängande kvar i luften, därför att en stor dikt är outtömlig och har sina gåtor att leva med.
Om Öijer (nu är jag där igen) kan trollbinda en publik under flera timmar med enbart sin poesi och sitt eget uttryck, varför kan inte andra hålla uppmärksamheten uppe hos sin publik under ens en minut? Beror det på att den senare poeten är mycket "finare"? Jag tillåter mig att tvivla. I själva verket har folk alldeles för låga anspråk för poesin.