Vad har en poet egentligen sett och erfarit? Den frågan ställer jag mig allt oftare när jag går på poesiuppläsningar. Ibland känns det som om poetens intellekt har sprungit 150 mil före övriga kroppsliga och själsliga förmögenheter, och då blir resultatet just en krystad intelligensdikt, det känns som läsefrukter och pretentiösa ordräckor. När språket är i nivå med upplevelsen, och vice versa, då börjar det leva!
Jag var på uppläsningen igår kväll på Ugglan, ett samarbete mellan OEI och finska tidskriften Tuli & Savu. Som väntat sopade de finska (och i någon mån finlandssvenska) poeterna banan med de svenska språkmaterialisterna!
Den svenska ”språkmaterialismen” har ett antal olika schatteringar, men sträcker sig i mina ögon framförallt mellan det studentikost gravallvarliga (ex. Martin Högström) och det studentikost humoristiska (ex. Ida Börjel). I bägge fall visas dess anknytning till akademierna.
Den finska språkmaterialismen eller snarare språkpoesin visade sig vara betydligt öppnare, rörligare och mer spännande. Sådan är i alla fall min upplevelse av kvällen. Eftersom det inte fanns något tryckt program så har jag svårt att ge er namnen på de finska poeterna som jag tyckte bäst om, jag borde naturligtvis ha stått och skrivit av den handskrivna lapp med läsordningen som fanns, vilket jag inte gjorde. Leevi Lehto var i alla fall en av dem.
Bland de svenska poeterna gjorde för kvällen Mara Lee störst intryck på mig; hon bjöd på allvar och sensualism på ett sätt jag inte riktigt hört henne förut. Kärleksdikter snarare än litterär finporr; det stiger i min aktning.
P.S. Apropå rubriken, Poetry Invaders, byggt på Space Invaders, var ett dataspel där dikter av Eino Santanen besköts av rymdvarelser.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar