Goa, gudomliga gubbar

Jaha, eftersom herr Björsten har galopperat fritt här ett tag nu med sina käpphästar så tänkte jag klappra in med en av mina, som omväxling. Jag håller nämligen på och läser "Den gudomliga komedin" just nu (hallå, Henrik T?! Är du fortfarande med oss? Jag vill gärna ha lite beröm igen för att jag är så duktig med klassikerna, tack) och maken till jobbig bok får man faktiskt leta efter. Någon får gärna berätta för mig varför och hur och på vilket sätt den har berikat hans eller hennes liv.

Det enda roliga hittills (jag har kommit till nionde sången i Paradiset) har varit delar av helvetesskildringarna och den där fantastiska Hesekielinspirerade scenen när Beatrice dyker upp. Annars vet jag inte hur många gånger jag har känt mig totalt utanför och lämnad i sticket eftersom det bara vimlar av medeltida, för mig helt okända, gubbar i de olika kretsarna, zonerna och sfärerna. Visst, det finns noter – kommentaren är på drygt 100 av 534 sidor och man upplyses om att det kunde ha varit mycket värre: den här kommentaren är kortfattad eftersom läsaren enligt Ingvar Björkeson klarar sig bra på egen hand och bara behöver en liten orientering i Florens dåtida skandalkrönika, plus några fakta om medeltida historia, filosofi och astronomi, plus en eller annan Bibelkunskap eller påminnelse om den klassiska mytologin.

Men jag kan inte säga att jag blir mycket gladare av att få veta att Dante knöt stora förhoppningar till Henrik VII av Luxemburg, att Karl av Anjou tillintetgjorde den siste hohenstaufern Konradins här i slaget vid Tagliacozzo i Abruzzerna 1268, att Jacopo del Cassero motsatte sig maktsträvandena från markisen av Ferrara Azzo VIII d'Este, att Rinier da Cálboli spelade en betydande roll i Romagnas inre strider och var podestà i Faenza 1247 och 1292 eller att kejsar Konstantin den store, enligt en legend som åtnjöt allmän tilltro under medeltiden, hade överlämnat den timliga makten över Rom och västerlandet till påven Sylvester och hans efterträdare innan han flyttade rikets huvudstad till Bysans.

Paradisets åttonde sång slutar så här (det är någon gubbe som pratar):

Likt andra frön som ej fått tjänlig jordmån
kan den begåvning ej ge goda frukter
som icke står i samklang med sitt öde.
Om man hos er därnere toge hänsyn
till grunden som naturen lagt, och byggde
på den, skulle ej anlagen förspillas.
Men till det prästerliga kallet tvingar
ni den som fötts att bära svärd vid sidan,
och ni gör kung av den som bort predika;
naturens väg har ni på så sätt lämnat.

Och, ja, tänker jag, då kan man dessutom ta sig en funderare på hur många frön som aldrig fick en chans att bära frukt i en jordmån där intresset för kungar och präster och krig och strider och fejder har dominerat sedan ... typ några tusen år tillbaks.

Kloppetiklopp.