2006-10-16

Mitt litterära arv, del 1: Flickan utan namn

I stället för att gräma mig över klassikerna tänkte jag att jag skulle gräva ner mig i historien om mitt eget läsande. På så vis kanske jag kan bli lite klokare vad gäller mina viljor och motviljor och preferenser och antipatier och drivkrafter och bromsklossar och allt sådant där. Det finns ju hur som helst många böcker som har varit väldigt viktiga för mig och som säkert har betytt mycket för det jag själv skriver, både direkt och indirekt.


Jag har i alla fall alltid läst mycket och gärna, och jag har läst allt möjligt och sällan brytt mig om allt det där som man "borde" läsa. Tvärtom så har jag gått på lust och eget intresse när det gäller böcker; att gå till biblioteket har känts som att gå till en skattkammare och att komma hem med en trave böcker har varit något av en fest.

Min mamma läste och sjöng mycket för mig när jag var liten – jag har också några roliga mostrar som gillar böcker och som spelade dockteater för mig och mina kusiner efter kända sagor med egenhändigt målade kulisser. En del av det som gjorde djupt intryck på mig som liten var Vad hände sen? och Vem ska trösta Knyttet? av Tove Jansson, Stagnelius Näcken och visan om liten Karin som tjänte på unga kungens gård.

Pappa var i stort sett ointresserad av litteratur och mamma brukade säga att han "knappt kunde ljuda sig igenom sportsidorna" – det var något han själv tyckte var kul och gärna citerade i bekantskapskretsen. Han brukade dock önska sig Biffen och Bananen till jul och ägde en del konst- och fotoböcker. Det var också han som köpte skivor – han gillade Cornelis Vreeswijk, Simon & Garfunkel, Creedence Clearwater Revival och Bob Dylan.

Och, ja, redan här börjar man väl skönja ett mönster: Jag har fått med mig en viss sorts kultur från min mammas sida och en annan från pappas och det var ingen tvekan om vilken av dessa båda som liksom var ... eh, kultur. Mamma har också berättat att min morfar (som var lärd och bildad inom både naturvetenskap och humaniora) sa till henne när hon gifte sig att ansvaret för den kulturella delen av barnuppfostran skulle komma att vila helt på henne och att det var mycket viktigt att hon inte försummade den.

När jag började läsa själv blev det mycket sagor och serietidningar och så småningom kom jag att bli en sådan där som kallas bokslukare. Jag lånade alla ungdomsböcker på biblioteket – Puss och Kram och När någon bara sticker och Vart ska du gå? Ut och allt vad de hette, men läste också Robin Hoods äventyr, Jane Eyre och Räddaren i nöden.

Under en period var jag förtjust i Kittyböcker, men det tyckte inte min mamma var okej. Hon förklarade att de var usla rent litterärt sett och det accepterade jag utan vidare diskussion. Hon satte i stället Lars Görlings 491 i händerna på mig och att det var en bra bok fattade jag nog, även om jag i dag kan tycka att vissa partier borde vara lite väl svårsmälta för en tolvåring.

Det fanns några böcker jag verkligen älskade och det var Indianernas fånge (om en vit flicka som blir bortrövad av irokeser och till sist blir en av dem), De blå delfinernas ö (om en flicka som hamnar på en ö helt ensam och blir vän med djuren) och Flickan utan namn (om en flicka som kommer till Sverige, adopterad från Iran, med minnesförlust efter en jordbävning). Rent psykologiskt kan man ju fundera över varför just dessa teman var så tilltalande, men det hör kanske inte hit ...

Så småningom fick jag också ett stort intresse för skräck och science fiction – det var också i tolvårsåldern och förmodligen samtidigt som jag började lyssna på hårdrock. Jag köpte alltid en tjock och maffig serietidning som hette Chock, jag lånade faktaböcker om magi och ockultism och jag såg massor av skräckfilmer på bio. Exorcisten läste jag och blev vettskrämd och Ray Bradburys noveller lånade jag och lånade om . Även Orwells 1984 var en favorit.

Och av någon anledning så har det här intresset hållit i sig genom åren, även om det har varit olika starkt i olika perioder. Rosemary's baby har jag läst jag vet inte hur många gånger, jag har alla Sandman-albumen och ... ja, hårdrock är i stort sett fortfarande det enda jag lyssnar på.

2 kommentarer :

Jonas Bergh sa...

Hej Helena.
Det var intressant att läsa. Jag känner inte riktigt igen mej, men det behöver man ju inte. Men tänk om du lyssnat lite mer på farsans skivor. Jag fick Dan Andersson av Thorstein Bergman och Simon och Garfunkel av min farsa, fast jazzen sket jag i, men snodde attityden.
Det är väl lite hårdrocksattityd över både Cornelis och Dylan. "Play it fuckin loud."
Äh, jag har bråttom till tåget, får inte ihop det.

Helena sa...

Jomen, jag lyssnade ju faktiskt mycket på min pappas skivor – jag överdriver det där med hårdrocksintresset lite grann ibland. Det är den sortens musik som liksom har följt mig genom livet, men det har funnits annat också, vid sidan av.

Jag kommer nog att återkomma till musiken senare eftersom det är svårt att helt bortse från andra konstformer när man ägnar sig åt den här sortens funderingar. I varje fall för mig.