2006-10-02

O, lägsta mörker

Och samtidigt: jag önskar nästan att jag inte hade gillat "Den gudomliga komedin". Och att jag hade haft verktyg och medel och kunskaper nog att kunna ge den en känga på allvar. Och att man inte alltid ska behöva vara så vördnadsfull inför de jäsikens klassikerna och att ... eh, ja, nu hör jag Henrik T i andanom och han säger att: "Det är ingen som är vördnadsfull inför klassikerna längre, folk bara hyllar experimentella feministiska förortsromaner och skiter i den gamla goda litteraturen och alla högre värden har gått förlorade och inte ens Bloom ..." etc.


Men jag har faktiskt aldrig hört någon dissa "Den gudomliga komedin". Inte på allvar. Jag har hört folk säga att de inte har orkat läsa den och att de slutade på sidan 100 och att de tog sig igenom den med stor möda och att de diskuterade vissa delar av den på universitetet, men att någon verkligen inte skulle ha gillat den, nej, det har jag aldrig hört. Jag har i och för sig aldrig hört någon förklara utförligt varför den är så bra heller, men det räcker väl med att gå och låna någon bredvidläsningsbok på biblioteket för att hitta sådant i överflöd.

Det var en rätt intressant artikel i DN härom dagen som handlade om målningen "Mannen med guldhjälmen". Före 1985 trodde man att den var målad av Rembrandt och alla berömde den och talade om briljant stoff- och ljusbehandling och mästerlig psykologisk skärpa. Sedan kom en grupp holländska forskare på att tavlan inte alls var gjord av Rembrandt, utan på sin höjd av någon av hans elever. Så nu talar man i stället om platt ljusbehandling och klumpig personbeskrivning och tavlan är förstås betydligt mindre värd.

Och med detta vill jag då (galoppgalopp) säga att sammanhangen och idéerna och överenskommelserna och ... ja, just det: gubbarna runt ett verk är väldigt betydelsefulla. Har rätt personer fått för sig att någonting är bra så är det det. Har rätt personer bestämt att detta braiga plötsligt är dåligt så är det det. Och jag tror nästan att jag kan sätta en miljon kronor på att en ganska stor mängd människor skulle gett fullständigt fasen i "Den gudomliga komedin" om inte rätt gubbs hade hyllat den sedan 1321.

Och, nej, visst, det betyder så klart inte att den är dålig. Men det betyder någonting. Det betyder att alla är fast i samma överenskommelse om världen och litteraturen och att jag inte heller kan frigöra mig från den. Och det där stör mig. Det är en källa till ständigt grubbel. Det är en begränsning jag får stångas mot och leva med.

4 kommentarer :

Morelli sa...

Ja helena vad ska man säga? är kvalitet en överenskommelse eller en egen materia? Eller både ock? Eller inget av det? Allt det gubbarna genom århundrandena sagt var bra är ju inte bra men en del är FRUKTANSVÄRT bra- som Nietzsche tex! och Platon! (vad "Platon" nu är!) Resten kan man ju lägga åt sidan!och kanske den gudomliga komedin är bra men jag har nog bara läst ca 50 sidor...och bläddrat sen..vilken syndare är var? osv

Helena Looft sa...

Jamen, visst är det svårt? Och en del av det svåra är just, tycker jag, att klassikerna är så tyngda av alla gubbarna runt omkring. I sig är ju verken bra, precis som du säger. Men jag har ofta svårt för att skilja ut dem ur den historiska och teoretiska och patriarkala bråten – jag vet inte alltid vad som är vad. Jag menar, det går liksom inte att gå in på biblioteket och ta ner Dantes Komedi ur hyllan utan att känna sig duktig och lite nervös på samma gång. Inte för mig i alla fall.

Det skulle vara kul med någon sorts feministisk läsning av klassikerna där man inte bara dissar dem för att de är delar av en patriarkal tradition, utan verkligen tar sig an dem och ser dem i ett annat ljus och funderar över vad de kan ge människor, och kanske speciellt kvinnor, i dag - tänk om någon lärd kvinna orkade göra det!

The Loser sa...

Jag imponeras av att du läser klassiker som andra bara snackar om (om ens det), men jag förstår fortfarande inte problematiken.

Från de äldsta bevarade kilskriftstexterna fram till idag finns det ungefär 5.000 års litteratur bevarad från hela världen. Möjligheterna att fritt välja vad man vill läsa i detta litteraturhav har aldrig varit så stora som idag, och aldrig har hela världens litteratur varit lika lätt tillgänglig för så många som just nu. För 100 år sedan var det inte lika lätt och vem vet hur det blir
om 100 år. Vill du inte läsa män/svenskar/européer/hallänningar/samtida
språkexperiment/döda marmorgubbar/whatever (stryk det som ej önskas) finns det alltså en hel del annat att välja på.

School's out - forever.

Och varje läsande människa är ensam med den bok han just nu läser. Resten av världen, med dess krav, förväntningar, statustänkande försvinner när du öppnar en bra bok - och dina egna förväntningar också. De räknas inte längre. Du ska inte läsa "som kvinna" eller som något annat. Du ska läsa som dig själv - och du vet ännu inte allt om vad du själv är.

"...tänk om någon lärd kvinna orkade göra det!"

They don't? Är inte feministiska läsningar/omskrivningar av klassiker en rätt väletablerad genre nuförtiden? Jag har vaga minnen av att ha läst en del om grekiska pjäser som det skrivits nya, feministiska versioner av, och så vidare.

Helena Looft sa...

Jadu, Håkan, det är bara att gratulera dig till att du har lyckats förbli en sådan fri och opåverkbar ande. I teorin håller jag helt med dig om att varje läsande människa är ensam med boken han/hon läser etc, men i praktiken är det inte alltid så lätt. Inte för mig i alla fall.

Och jag är inte ens säker på att det är så dåligt alltid heller. Att irritera sig på litteraturen, menar jag. Jag tror att jag någonstans gillar att bli arg och opponera mig och ifrågasätta – jag utvecklas och lär mig saker genom att hålla på så där. Att bara läsa exakt det man vill och känner för är nog bra, men just nu är det inte den väg just jag behöver gå.