Såg ni möjligen i TV centerpartisten/juristen som förordade att författare - och gissar jag, andra, kulturarbetare - borde vara helt ekonomiskt självgående? För, som juristen sa med sitt omnipotenta småleende: titta bara på min firma, jag måste ju ha kunder, jag måste sälja mina jobb för att det ska gå runt.
Detta sagt i den för Miljardärs-sverige så avgörande debatten om vilka som ska få leva på stipendier och författarpeng. Inte många. De flesta ska nog helt enkelt sållas ut och bort, så där som man gör i jordbruket med halvdana potatisar. Det är förstås en fascistoid kulturpolitik, men det märker man inte när man nu har så bra marknadsflyt att man utan hämningar kan gräva upp den gamla vanliga avunden och främlingsskräcken mot konstiga, olönsamma kulturarbetare.
Den "nya" kulturpolitiken föredrar lyfta och på alla sätt plastikbehandlade kvinnor från Amerika som skriver om rika mänskor på Manhattan, eller kaxiga journalister av underhållningstyp som skriver: "sade han förnöjsamt, "log hon med sänkta ögonlock" och dylik finstilt psykologi.
Var det någon i centern eller alliansen annorstädes som hört hur det ibland går till att författa (eller måla)? Att det tog Joyce - var det 10 år för Ulysses och ännu fler för Finnegans Wake? Att Louise Bourgeois kunde leva på sin konst först vid 80 års ålder efter genomgånget äktenskap och barnafödande. Att Dickens arbetade ihjäl sig på följetongsromaner, liksom Balzac? Att Michelangelo svor och surade under påvestyret.
Och att hur det än gick till så krävde det en något annorlunda insats än att slå i lilla lagboken, sälja tjänster och go by the book.
I själva verket avnjuter hela samhället, hela den s.k. västerländska civilisationen frukterna av 5000 års kulturarbeten. Men det förstod inte den lilla centerpartisten som nyss stigit upp ur jacussin för att prata kulturstöd. Hon tror på allvar att civilisationen består av de stora boklubbarnas färgglada romaner (75 % engelspråkig litteratur) som ligger i travar nu till jul. Och säljs med retuscherade foton av evigt unga kvinnor och män.
Men PR-maskiner och konst funkar sällan ihop - om man inte gör konst av själva marknadsföringen, som Warhol och Ernst Billgren.
I övrigt är det som vanligt de affärsmässiga och giriga som gör pengar på döda konstnärers verk.
Och så kan vi via samhällets olika kanaler kolla på teater, tv, film och låna på bibliotek av den allmänna kulturegendom som författare och andra konstnärer skapat.
Så för UPPLYSNINGENS skull ska jag härmed påbörja en lista på alla de kulturarbetare som haft framgång först efter tio, tjugo, trettio, eller fyrtio år i sitt "yrke", alla dem som arbetat på posten, kört taxi, undervisat i konstskolor, haft nåt bankjobb, vårdjobb eller lärarjobb. Alla dem som kunde mått bra eller har mått bra av ett litet break med ett stipendium på ett eller två år.
Denna UPPLYSNINGSLISTA börjar idag och slutar inte förrän makthavarna om igen står upp för en humanistisk kulturpolitik:
Charles Bukowski, amerikansk författare:
jobbade på postverket i mer än tio år. Han var 49 när han fick ett mindre stipendium som gjorde det möjligt för honom att sluta sortera post. Efteråt berättade han att han bara hade två alternativ: "stay in the post office and go crazy ... or stay out here and play at writer and starve. I have decided to starve." Bukowski levde som fattig, trots stipendiet, tills han slog igenom i sextioårsåldern.
Dick Bengtsson, svensk konstnär.
jobbade på posten i kanske tjugo år, tills han började att - om än fattigt - kunna leva på sin konst. Han fick små svenska genombrott, men den internationella uppmärksamheten kom efter hans död. Andra kanske kan göra sig en hacka på hans konst. Försäljarna. De som efteråt tittar i konstens lilla lagbok.
August Strindberg, svensk författare.
Mycket trubbel med fordringsägare. Ständig låntagare hos vänner och förläggare.
Mark Rothko, amerikansk konstnär.
Undervisade i tjugo år i bild, i en skola för barn. Blev etablerad efter trettio års slit och kunde då leva på sin konst i kanske tio år innan han dog.
Jackson Pollock, amerikansk konstnär.
Målade i en lada där snön vräkte ned utanför och springorna var breda som mina lillfingrar. Hustrun, konstnären Lee Krasner, värmde tålmodigt vatten på spisen för deras bad. De odlade grönsaker. Pollock slog igenom och hann bli välbärgad innan han dog. Men de som gör affärer gör förstås större affärer på hans konst än han själv någonsin gjort. En väl allierad truism.
Michelangelo, konstnär.
Slet för brödfödan och beställningarna i Vatikanen. Låg på rygg och målade sixtinska kapellet. Ansågs vara rätt sur och butter, klagade på de dumma uppdragsgivarna, påvarna.
Helen Schjerfbeck, finlandsvensk konstnärinna.
Bodde hemma hos sur mamma, för att klara sig. Kallade sig själv en "hushållsmänniska". Ville ut.
Philip Glass, amerikansk kompositör.
Jobbade som taxichaffis upp i 45-årsåldern innan han kunde leva på den musik han arbetat med sen han var ung.
Det är en smula tankeväckande att så många (spontana) exempel kommer från Amerika; marknadssamhället per se.
Återkommer till detta viktiga ämne. Men nu ska jag föreslå en liten reträtt - till föda för fattiga kulturarbetare:
Man tager och kokar ris eller råris.
Till detta lagar man en morotsgryta enligt följande icke-recept.
Morötter, skrapade, skurna i runda bitar.
Röd lök, skuren i klyftor.
Spansk peppar eller chili, helst färsk men inte för mycket.
Släng det i solrosolja och rör om på medelsvag värme.
Smaka av morötterna och se till att de har kvar lite tuggmotstånd.
Spröjta på lite färsk citron.
Ät. Var aldrig sur. Var arg. Håll ut!
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
14 kommentarer :
Det är förstås en fascistoid kulturpolitik
Är det förstås det? Fascistoid betyder att den är fascistliknande; det är inte ett ord att sätta på ungefär allt man ogillar lika lite som fascism är det. Du kan tycka vad du vill om politiken, men den har absolut ingenting med fascism att göra.
//JJ
Ja! Gabrielle! Så klockrent sagt, guldtal, guldklockor till alla författare för lång och trogen tjänst och guldklockor till alla debutanter som vågar sig in i samhällstjänsten.
Det finns väl tillräckligt många stråk av fascism i de borgerligas uttalanden om kulturpolitik för att man utan att skämmas ska kunna kalla den fascistoid.
Att med ett starkt ledarskap bekämpa (kultur)arbetarna som inte kan försörja sej på traditionellt sätt.
Sen att du, Johan, möjligen ogillar att det pågår och alltid har pågått ett skapande som inte genast ger ekonomisk vinst, men som ger helt andra vinster (som även du säkert har tagit del av alldeles gratis under din mänskliga utbildning), är en annan sak.
Rent bortsett från att borgarpacket har en kulturkonservativ kulturminister som inte alls tycker att det är aktuellt att ta bort saker som författarlöner och dylikt: nej, det finns det inte. Jag tycker att den som kallar borgarnas kulturpolitik för fascistoid förminskar fascismen och borde skämmas.
Och ja, jag känner absolut ett stort ogillande mot ickevinstdrivande kultur. Särskilt som jag lägger ned ungefär en heltidstjänst i obetalt kulturarbete i veckan, skriver i små kulturtidskrifter som inte har råd att betala eller betala mer än symboliska summor och är med och ger ut icke vinstdrivande litteratur. Jag tycker för övrigt inte att vi skall höja skatten med fem procentheter för att helt säkert kunna ta hand om alla hemlösa katter och hundar och kunna anordna stora sökgrupper efter bortsprungna kaniner. Betyder det att jag ogillar gulliga djur (och blommor och barn och musik) också? Pfft, bättre måste du kunna.
//JJ
Johan, jag visste inte att du var DEN Johan innan, men nu vet jag.
Jag tror att det kan vara bra att se fascistoida tendenser i det lilla och inte bara likställa läran med, låt säga, Italien på 30-och 40-talet.
Precis som jag tycker att sossarna i min födelsestad Landskrona borde ha sett tendensen i stan för sju- åtta år sen. Dom borde ha gjort något, tagit problemen på allvar istället för att tro att det var något övergående, då hade man kanske sluppit den situationen som finns i stan idag.
Jag fastnade på det stråk i fascismen som går ut på att bekämpa arbetarklassen. Dom flesta kulturarbetare jag känner bör betraktas som arbetarklass (mej själv inräknad). Då pratar jag inkomstmässigt.
Fascismen är odemokratiskt, det är givetvis bortskämt västerländskt att säga att vi inte lever i en demokrati, men visst tycker jag att vår demokrati har uppenbara brister.
Fascism är ett starkt ord, givetvis. Starkare för dej än för mej, det är kanske en definitionsfråga till stor del, vilken laddning man lägger i ordet.
By the way: jag tycker om ilskan i dina böcker.
Okej för arga svar. Återkommer.
Jag har möjligen missuppfattat vem Johan är, tagit fel på person. Jag ber om ursäkt.
Det andra om fascismen står jag för.
Den Johan Jönson du tänker på stavar nog med ett s, Jonas. Vilket många verkar missa, tyvärr.
Att gå från att tycka att fascismen bekämpar arbetarklassen till att tycka att kulturarbetare är arbetarklass till att tycka att minskat statligt stöd för kulturarbetare är en aktiv bekämpning av dem till att tycka att det därmed visar fascistiska tendenser är inte riktigt en tankegång jag skriver under på, nej.
(Jag är för övrigt lika lite arg som jag är borgerlig. Eller fascist.)
//JJ
Inspirerande kulturdebatt. Visst är det en hänsynslös jakt på kultur som borgerligheten för. Att kräva att konst och kultur skall "betala sig själv" är absurt! De exempel som Gabriella för fram talar för sig själv. Mycket av den kultur vi nu bygger vår civilisation på genererade ingen vinst på kort sikt, men däremot har den inspirerat och mångfaldigat vårt samhälle många gånger om. Att kräva att en roman eller ett konstverk omgående skall "betala sig" tyder på en fatal okunskap om vad kultur är!
Jag tror inte att det är särskilt många som tycker att all kultur måste betala för sig. Det handlar snarare om att många anser att det är djupt omoraliskt att genom skattesedeln tvinga folk att betala för den oavsett om de vill det eller inte. Någon måste ju alltid göra det, i slutändan.
//JJ
Ja, och så alla dessa ensamstående barnlösa som betalar betydligt större summor (än kulturskatten)för att andras barn ska gå på dagis, i skolor, fritids, få barnbidrag även om de har rika föräldrar, barnledigt, ledigt för sjukt barn, etcetera; eller de skatter vi alla betalar för att rika företagare nolltaxerar och schweiz-placerar år ut och år in.
Men det gör vi alltså , som låginkomsttagare, utan att skapa en egen liten klagomur om den saken. Krokodiltårar får alltså bara fällas över de pengar som går till kultur, eller?
Å andra sidan tycker jag - att stipendier, konstnärslöner och dylikt, definitivt borde delas ut enbart till behövande kulturarbetare, inte till dem med miljoner i madrassen. De senare kan i stället, efter förtjänst, få något färggrannt prydnadsföremål, a la Guldbaggen, eller någon orden att hänga ut på bröstet vid Nobelfesten.
Tänk om alla de som grämer sig över att behöva betala skatt till kulturen slapp göra det? Vore inte det lite bra? Sedan kunde alla finnas med i något register och så skulle de som valt nix-skatt till kulturen helt enkelt bara få tillgång till det garanterat lönsamma kulturutbudet. Nix bibliotek, nix de flesta svenska författare i bokhandeln, nix diktsamlingar, nix kulturtidskrifter, nix museer, nix teatrar, nix Operan osv ... Kanske, möjligen, eventuellt, skulle de upptäcka att det blev en aning slätstruket och begränsat.
Genialt förslag, Helena! Och sen skulle man inrätta en särskild enhet som med robust frenesi såg till att de nixbeskattade inte härbärgerade annat än Liza Marklund-deckare och Wallander-DVD:s hemma eller annorstädes. Till sin hjälp kunde denna enhet ha ett avancerat angiverinätverk a la Stasi, och om det rådde några som helst tveksamheter kring något enskilt verks lönsamhet så fällde man hellre än friade. Se där, en massa arbetstillfällen på den borgerliga regimens meritlista! Dessutom ett perfekt extraknäck för alla oss tärande och olönsamma som parasiterar på den närande sektorn!
Jo, jag kom på att den där morotsgrytan blev lite för påver. Ska vara ett par tomater,klyftade, också, och lite salt i röran.
Det viktigare sriver jag en ny blog om. Cheers - och fulla segel in i det nya året!
Skicka en kommentar