Tidsandans speglingar i poesin

Seminariet Tidsandans speglingar i poesin som ägde rum i måndags gick bra, ett femtontal besökare i en av ABF-husets mindre lokaler, samt en stor mängd engagerade inlägg gjorde detta till en värdefull upplevelse för åtminstone undertecknad. Jag var samtalsledare i egenskap av ordförande i Romantiska Förbundet, mina gäster var Carl Forsberg från Aorta och Boel Schenlaer från Post Scriptum. Här ett litet utsnitt ur min inledning för er som inte kunde vara på plats... Jag presenterade det inledningsvis som både ett tidskriftsseminarium och ett poesidebattsseminarium; detta därför att litteraturtidskriften är ett enligt mig ganska oöverträffat sätt att möta både ny och gammal poesi.
"Sedan 1999 har ett antal stora litteratur- och kulturtidskrifter lagts ner: Bonniers Litterära Magasin (två gånger, först 1999 sedan 2004), den kristet präglade Vår Lösen lades ner 2000 efter nästan 100 år, Allt om böcker lades ner 2003 efter över tjugo år, Artes lades ner 2005 efter 30 års verksamhet. Det kan tilläggas att Lyrikvännen inte har lagts ner men väl fört en ganska osäker tillvaro, med täta redaktörsbyten och byten av inriktning och ägare. Just nu förs förhandlingar – eller om de är avslutade – med Jonas Ellerström på Ellerströms förlag om ett övertagande av den klassiska tidskriften som fyllde 50 för två år sedan.
Har då dessa tidskriftsnedläggningar på något sätt förändrat det litterära klimatet? Jag tror det. Vi kan se att de tidskrifter som har varit hotade eller lagts ner är de som tagit på sig uppdraget att vara breda kulturtidskrifter. De har publicerat både etablerade och oetablerade namn, de har introducerat klassiker och översättningar, de har diskuterat litteratur och litteratursyn, de har också nästan allihop haft en recensionsavdelning. Som forum för poesi har de varit viktiga, trots den irritation poeter många gånger känt gentemot en tidskrift som BLM med dess institutionaliserade roll har den varit viktig - om inte annat som referenspunkt att protestera mot. Sverige kanske viktigaste dagstidning, Dagens Nyheter, som många läsare och makthavare på ett nästan sjukligt sätt är fixerade vid vad gäller att sätta agendan i olika frågor, har också slutat att publicera dikter, utom i form av insändare från folket, vilket innebär att poesin även där har tappat ett seriöst forum.
Under tiden har det tillkommit några nya tidskrifter med litterär inriktning, de är ganska många faktiskt. OEI grundades 1999, Subaltern 2004, Komma 2005, Post Scriptum 2005. Vi kan se att de nytillkomna tidskrifterna – kanske helt naturligt när det rör sig om nystarter – tillhör de mindre och kanske också smalare tidskrifterna. Det borde leda till en fragmentarisering av de litterära tidskrifternas roll. Historiskt sett har det funnits två typer av litterära tidskrifter, de breda, samlande kulturtidskrifterna och de smalare avantgardeorganen, som ofta varit språkrör för en ny generation eller ny litterär riktning. De sistnämnda har sällan varit långlivade. Men kanske har situationen förändrats de senaste sex sju åren, den här uppdelningen i breda och smala kulturtidskrifter kanske har förlorat sin relevans i en situation när väldigt få av de klassiska kulturtidskrifterna fortfarande finns kvar och de så kallat smala träder in i stället. Kanske är de smala tidskrifterna egentligen de breda?"
Och så vidare till frågan om Variationer i olika tider i inställningen till poesins form och innehåll. Ur samtalsledarens manus:

"Åtminstone i Sverige är det väldigt lätt att se en tydlig pendelrörelse mellan olika epoker som då för enkelhetens skull kan få representeras av olika decennier. 1970-talets dominerande typ av poesi ser inte alls lika dan ut som 1980-talets som i sin tur skiljer sig på ett antal punkter från 2000-talet. Detta speglas också på ett tydligt sätt i de litterära tidskrifterna som exempelvis BLM.
Under 70-talet dominerade en socialistiskt medveten poesi, där många gånger innehållet var viktigare än formen, under nästa epok dominerade en postmodernistisk litteratur, där formen tycktes gå före innehållet. Under de senaste fem sex åren har vad jag vill kalla en språkmaterialistisk poesi varit helt dominerande vad gäller exponering på kultursidor, i tidskrifter och på de mest uppmärksammade bokförlagen. Det tycks mig också som att tidskrifter och bokförlag snarare förstärker dessa pendelrörelser än försöker hitta någon balans i ett kvalitetsbegrepp som möjligen skulle kunna finnas bortom dessa kraftiga svängningar. Det är nog svårt att stå opåverkad av tidsandan, kanske är det inte heller önskvärt. Men det tycks mig som att betydelsefulla författarskap i sig själva utgör en slags motröster mot dessa kraftiga svängningar i litteratursyn som sker mellan olika decennier. Tomas Tranströmer kanske debuterade som 50-talist men hans verk fick genom sin litterära halt så småningom rangen av ett eget poetiskt universum, oavsett den tid han verkade i. Detsamma gäller exempelvis en på många sätt helt annorlunda poet som Bruno K. Öijer som debuterade som 70-talist men idag även han utgör en egen poetisk värld att återvända till. Jag frågar mig om inte tidskrifterna på ett motsvarande sätt skulle kunna utgöra motröster och satsa på underströmmarna till den för tillfället rådande litterära strömningarna. Hur ska tidskrifterna och kulturredaktörerna finna sin väg bland de för tillfället gångbara litterära idealen, finns det ett kvalitetsbegrepp eller urvalsprinciper att hålla sig till utöver dessa? Vad säger mina gäster?"

Avslutningsvis något ur mitt manus om poesidebatter:

Poesidebatter: För cirka två år sedan utspelade sig en poesidebatt där skärningspunkterna vad gäller poesisyn gick rätt genom kulturtidskriftsvärlden. På den ena sidan befann sig OEI som den kanske tydligaste representanten för en språkmaterialistisk strömning, på den andra sidan befann sig Lyrikvännen under Boel Schenlaers redaktörskap som en företrädare för en mer romantisk poesisyn. Debattörerna grupperade sig runt dessa och andra litterära tidskrifter när de slipade sina argument, fann sina hemortsrätter och (ibland) gick till personangrepp. Debatten domnade så småningom bort i ren utmattning men återuppstod i ny gestalt i höstas, då med en bokutgivning i fokus, nämligen Lars Mikael Raattamaas ”Svensk dikt”, vars parafraser över olika kända svenska diktklassiker hälsats både som nyskapande och tomt effektsökeri.
Jag säger som Håkan Sandell i det här fallet, det är lätt att förvånas över hätskheten i reaktionerna som möter dem som förespråkar en mer traditionalistisk eller romantisk poesisyn ---
Mina gästers svar och kommentarer finns inte återgivna, detta delvis därför att jag lyssnade i stället för att skriva så pennan blöder under debattens gång. De som till äventyrs skulle vara specialintresserade av denna diskussions utveckling får vända sig till respektive meddebattör.



Uppdatering: Det är klart med nya - ellernynya - Lyrikvännen i Ellerströms regi. Detta enligt officiell info i senaste Lyrikvännen nr 6/06, i övrigt inga kommentar om detta ännu.