Sven kommer in. Jag sitter på min plats och jobbar. Johan är i källaren.
Sven: Abo!
Jag: Kolla persiennen!
Sven: Fuck! Nu är jag ansvarig för sådant där ... Kjell ville att jag skulle vara det när han var borta.
Jag: Det känns väl fint.
Sven: (trött) Jaa ...
Han går in på toaletten och kommer ut igen med en överfull soppåse.
Sven: (argt) Men varför tror folk att saker löser sig själva för!!! Pappershanddukar, ska man tvätta dem och lägga dem i sopsorteringen eller?!?
Jag: Vadå?
Sven: Blir sopgubbarna sura om man lämnar pappershanddukar i soprummet?
Jag: Men det är ingen som vågar gå ut med soporna längre, eftersom din skylt sitter här på dörren.
Sven: Ja, det är väl så ...
Han knyter ihop soppåsen och ställer den vid utgången till trapphuset – under den berömda skylten.
Sven: Jaha, berätta något skoj.
Jag berättar om vad som hände när jag var på väg till jobbet: Jag brukar gå och när jag skulle passera bron mellan Gullmarsplan och Skanstull så fälldes bommarna ner, som de brukar göra när det ska bli broöppning. Det var bara det att den här gången så fälldes bara en bom på varje sida ner, så att halva vägbanan fortsatte att vara öppen. Alla bilar och människor stannade ändå, förstås, utom två gubbar som cyklade vidare ut på bron. "Är ni blinda eller?!" hördes brovakten dundra ur en högtalare någonstans ifrån. "Backa genast tillbaka och ta er bort från bron ..." etc – det var en rättså lång och ilsken harang och gubbarna ledde skamset tillbaka sina cyklar. Varpå brovakten efter typ en halv minut helt sonika fällde upp bommarna igen. Utan broöppning.
Sven: (skrattar) Han ville bara jävlas lite med folk.
Han lyfter på locket till vår gamla soptunna som Kjell har gjort i ordning. Tanken är att det numera ska sopsorteras i den och Kjell har mycket noga skrivit på locket vad som får läggas i tunnan – plast, kartonger, batterier, glas etc – med order om att allt ska vara urdiskat och rent. Samma information finns på en lapp alldeles bredvid.
Sven: (jätteargt) Men!!!
Jag: Vad är det nu då?
Sven: Men folk har lagt skräp där! Precis som jag sa till Kjell att folk skulle göra. Inte fan tänker jag sortera det.
Jag: Men det är väl klart. Vad tror Kjell?
Sven: (knyter ihop sopsäcken som finns i tunnan utan att sortera något och ställer den bredvid toasoppåsen) Det var det första jag sa när jag såg att Kjell satt och skrev på den där tunnan: "Det kommer inte att fungera – utgå från att människor inte förstår."
Jag: Jag har tänkt precis likadant. Men han kan ju få ha det så där, så kan vi gå och slänga allting därute i soprummet ändå.
Sven sätter sig vid en dator, jag jobbar vid min dator mittemot, Sven skrattar då och då, antagligen åt någon rolighet på Buzz. Efter en stund kommer Johan upp ur källaren.
Johan: (till Sven) Vi måste snacka lite. Jag hade tänkt att du ska göra en hemsida åt mig.
Sven: Mm. Fast inte nu.
Johan: Någon gång innan sommaren är slut.
Sven: (nickar)
Johan: Det kan gå? Det gör du med vänsterhanden.
Sven: Nej, då blir det ingen bra hemsida. (reser sig upp och går iväg för att meka med persiennen) Är det någon som vill assistera mig här?
Johan rycker in och klättrar upp i skyltfönstret bredvid Sven. Persiennen hänger som en solfjäder och går varken att dra upp eller ner.
Sven: Den yttersta flärpen där uppe ska du dra inåt, mot den andra ... men vänta! ... så ... jaha du ... vad fan har du ... Aaarrggghhh!!! Jävla mongopersienn ...
Johan: Måste man demontera den för att fixa det här?
Sven: Yes, det måste man.
De lyfter ner persiennen helt och hållet.
Sven: Så ... binkbinkbink ... jaha, den har lossnat här ... Var ska du sitta då?
Johan: Va?
Sven: Nej, jag pratar med persiennen ...
Johan: Behöver du assistans här eller?
Sven: Ja, om du håller upp där lite.
De lyfter upp persiennen igen och sätter den på plats.
Johan: De är jävligt coola, de här persiennerna, synd att den inte funkar.
Sven: Saker som är coola men inte funkar är ...
Johan: ... ocoola, ja.
Sven: Så där.
Johan: Där någonstans, eller ...?
Sven: Ja ... sssss ... Men sluta nu!!!!
Det ringer på dörren; Sven säger åt mig att öppna och jag säger "det kan du göra själv" men han blir inte så arg som jag hade hoppats. Jag öppnar och släpper in en redaktör som har glömt sina nycklar.
Sven: Näej!!!
Persiennen är fortfarande sned. Sven och Johan tar ner den, fixar och skramlar en stund till, sätter upp den igen och låter den vara nerdragen helt och hållet.
Sven: Kan man få folk att inte dra upp den där?
Jag: Får man inte dra upp den?
Sven: Nej, för då hakar den upp sig och det är väl bättre att den är nerdragen än att den hänger på trekvart.
Jag: Ja, det är den stora frågan ... Du måste vara tydlig. Ta de tre största papper du kan hitta och skriv ett ord på varje: DRA INTE UPP.
Sven: Tusen tack, Johan. (till mig) Man ska inte skriva vad folk inte ska göra när man ger dem instruktioner. Man ska skriva vad de ska göra.
Han tar ett A4-papper, sätter sig mittemot mig och klottrar med kulspetspenna:
Hej kompis!
Är det inte bättre att persiennen är helt nerdragen i stället för att hänga på trekvart? Snälla, låt den vara tills vi har en som funkar!
Tack!
Styrelsen genom Sven
Redaktören utan nycklar: (tittar på Kjells tunna) Har ni sopsortering här?
Sven: Problemet är att när man har lagt urtvättade kartonger där så kommer någon och slänger kaffesump ovanpå alltihop.
Redaktören utan nycklar ser frågande ut.
Sven: Så om du frågar mig om jag är bitter så ... Ja.
Han tejpar upp sin lapp i fönsternischen bredvid persiennen.
Sven: Jag tror att det där med styrelsen kommer att skrämma dem i alla fall.
Jag: Ingen kommer att se den där lappen.
Sven: Men det bästa var att jag gömde snöret.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar