2007-05-12

In appreciation of Rush

Trettiotre år efter den självbetitlade debuten är det gamla hårdrockbandet Rush tillbaka med Snakes & Arrows, som verkar vara en av deras bästa plattor någonsin.
Bland alla taktbyten och intrikata arrangemang döljer sig helt enkelt en hårdsvängande rockplatta... vilket gläder ett gammalt musikanthjärta som mitt. Det lustiga med Rush är att trots alla år som gått - och trots alla år då jag tappade kontakten med deras skivutgivning då jag just var rädd att de hade gått bort sig i ett moras av alltför svår och ambitiös musik - har de ett lätt igenkännbart sound. När jag kliver in i butiken The Beat Goes Around på S:t Eriksgatan och möter blicken på den evige, numera lätt grånade indianlånghårige mannen bakom disken vet jag redan att det är Rush nya han spelar fast jag aldrig hört den förut. Det är någonting med - naturligtvis - Geddy Lees röst, fast den är nerspelad i det här partiet, inte lika falsettgiftig som den ofta är, någonting med Geddys basspel och Alex Lifesons gitarr, absolut, men framförallt är det Neil Pearts oändligt varierade och samtidigt så stabila trummor som etsar sig fast.
Många av sina gamla gudar har man ju tvingats ge upp - inte minst inom denna genre, som snarare är hård rock än hårdrock - därför att de gradvis förefaller ha tappat stinget, inte så med Rush, de är tillbaka. Det är lustigt med musikantskap, trots all livserfarenhet, trots att musikerna blivit rejält medelålders nu, så handlar det fortfarande om att fånga nukänslan i ett nytt (men alltså ändå igenkänneligt) musikaliskt uttryck, det är en inbyggd och fruktbar konflikt mellan skapandets evighetsaspekt och att det bara är i nuet den kan bli synlig. Men jaja, det är ju bara rockmusik.

Apropå musikantskap: Själv har jag återupptagit mina gamla singer/songwriter-tendenser, kanske med lite större täckning än förr. På annalkande SM i Poetry Slam ska jag bland annat delta i sidogrenen trubadurslam. Låt oss hoppas att det blir skoj, jag har i alla fall skrivit en hel del låtar - ibland på grunden av tonsatta dikter - det senaste halvåret.

7 kommentarer :

Thomas C Ericsson sa...

Lycka till med gitarren Andreas!
Kanske även dags för Hultsfred igen? Årets kulturscen heter Paradiset (?). Har inte sett något i programmet som verkar jättespännande, ännu!

Helena Looft sa...

Coolt att du ska bli troubadix! Lycka till från mig med.

Andreas Björsten sa...

Mm, synd bara att Hultsfred och Poesifestivalen i Nässjö kolliderar tidsmässigt i år. Två Smålandsevenemang dessutom. Jag skulle nog gärna åka på bägge. Visserligen hade jag inte en tanke på Hultsfred förrän du skrev så där, Thomas, men ändå... jag har kollat in lite och redan Laleh, Anna Ternheim och Ozzy är ju en ganska fin line-up! Plus Roky Erickson förstås.
Det där Paradiset hajar jag inte riktigt, men jag skymtade Navid Modiri på en bild i det grannskapet...

Andreas Björsten sa...

Tack för uppmuntringarna!

Anonym sa...

Aha, musikern inom dig har väckts...
Dags för en återförening snart?
hälsar lars b

Andreas Björsten sa...

Ja, det vore kul.
hälsar Andreas

Andreas Björsten sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.