Shakespeare tillbaks i den svenska samtiden tack vare Martin Tegen

opublicerad artikel/bloggnotering från i våras

Jag personligen, men kanske också den svenska litteraturen som sådan, är stort tack skyldig till översättaren Martin Tegen för det fantastiska jobb han gjort - rätt mycket i det tysta - med översättningen av "Shakespeares sonetter och versberättelser" som nyligen utkommit på svenska, på Themis förlag.
Det här är ju inte första gången sonetterna översatts, det lär vara den femte fullständiga översättningen, men enligt Carl-Johan Malmbergs i och för sig väldigt märkliga recension i Svenska Dagbladet är det den bästa hittills. Det är bara att instämma. Jag har läst sonetterna förut, i FIB:s Lyrikklubbs årsbok från 1981 i Sven Christer Swahns översättning, men då gjorde de inte alls samma starka intryck. Jag förstod att det var stor, klassisk litteratur som man borde ta till sig, men jag kunde inte komma dem in på livet, de berörde mig inte riktigt. Helt annorlunda nu! Martin Tegens - förvisso är han gammal musikprofessor - översättningar är musikaliska, lättflytande och ändå så vitt jag kan bedöma texttrogna. Han skriver helt enkelt en lysande svenska, med bibehållande av rimmen, som artar sig väl för att gå in i med kropp, själ och ande, göra dikterna till sina egna, gärna i form av högläsning.
Shakespeare har för mig i och med denna utgivning gått från västerländsk KANON-gubbe och monument till kärleksmästare, sonetternas obestridliga innerlighetsskapande hjärter kung. (Naturligtvis har jag läst och tagit stort intryck av dramatikern Shakespeare förut, både i svensk översättning av Hagberg med flera samt i orginal. Men dikterna har jag inte tidigare förmått närma mig.) Stort tack till Martin Tegen, som fyllde 88 år för några veckor sedan, grattis i efterskott. Att Martin Tegen i efterordet ansluter sig till teorin att bakom författarnamnet "Shakespeare" döljer sig en annan författare, nämligen Edward de Vere, lämnar jag här därhän. Det är vad jag kan förstå en fullt plausibel teori, även om Carl-Johan Malmberg tycker annorlunda. För mig är det ingen främmande tanke att 1500-1600-talets poesi, liksom för övrigt dess konst, verkar på flera olika nivåer, är full av chiffer och hemliga anspelningar. På svensk botten har vi ju för övrigt pseudonymen Skogekär Bergbo, som också var en tidig svensk sonettmästare med uppenbart taget namn. Det har inte ett smack med da Vinci-koden att göra, som Carl-Johan Malmberg slänger ur sig; den som ser samband av den här arten kallas omedelbart konspirationsteoretiker, speciellt i Sverige, men det är bara en slags standardförolämpning som rättrogna kritiker älskar att slänga sig med. Men naturligtvis kan Shakespeare helt enkelt vara den historiske Shakespeare, jag bryr mig inte, som lyriker kommer ändå ingen i närheten vill jag påstå. Ett problem är att den svenska samtidslyriken blir till stoft och aska i närheten av en sådan här bok, må vara att 1800-talets Shakespeare-kult omnämns ironiskt på sidan 37 i "Kritik av den negativa uppbyggligheten", jag ansluter mig ändå gärna till den. Här finns en positiv vision, kärleken och dikten som besegrar döden. Kan det bli större som poesi, kan dikt bli mindre nihilistisk i sitt ärende? Och ändå är Shakespeare i denna översättning en samtida.
Om versberättelserna vill jag orda mindre, men Venus och Adonis är en högeligen läsvärd skildring av kvinnlig kärleksfrustration, en från den unge mannens sida motsträvig kärleksrelations utveckling. Temat kommer förstås från Ovidius Metamorfoser, men där Ovidius är spränglärd och full av mytologiska allusioner på varenda rad, är Shakespeare lättläst, tillgänglig och gripande. Det kallas "burleskt" i baksidestexten, men jag tycker verkligen inte så, det är för mig en ganska realistisk skildring av kärlekens lycka och olycka, om än naturligtvis förstorad i poesins namn. Så var det också en sin tids bästsäljare, som gick i 16 upplagor mellan 1593 och 1640.
Här nedan vill jag nu citera en av de för mig minst heliga, men ändå fantastiska, sonetterna i Martin Tegens översättning.

Sonett nr 15

När jag betänker att allt som växer
är helt perfekt blott några ögonblick,
att världsteatern visar oss reflexer
där stjärnor övar hemligt sina trick;
när jag betraktar människornas liv,
som hjälps och stjälps av samma himmels makt,
hur ungdomssaven sjuder eruptiv,
hur åren tappra tillstånd ödelagt;
så ser jag, inför all förgänglighet,
din bild, så fylld av ungdoms rika skatt.
Men Tiden och Förfallet i all enighet
vill göra ungdoms dag till dyster natt.
I trots mot Tiden, som tar från dig allt,
vill jag nu teckna dig i ny gestalt.