BOFH, del 37

I lördags hittade jag en skojig artikel i DN och rev förstås ut den för att visa för Sven. Tre av fyra tycker att det finns en del att önska när det gäller IT-miljön på jobbet – det är således inte bara på verkstan vi har det lite si och så.

Men på eftermiddagen när jag anlände för att avverka några av mina 40 procent (det är vad verkstan anser sig ha råd med när det gäller mig och periodvis har jag nog tyckt att det har varit i klenaste laget, såväl inkomst- som arbetsbördemässigt) hade Sven förstås redan läst artikeln. När jag frågade vad han tyckte hade han svaret klart:

– Ergo: Den där sista fjärdedelen som bara utgår från att datorerna ska fungera, det är alla jobbiga människor.

Jag slår mig ner på min plats och börjar kolla mailen.

– Ojoj, vad jag diskuterade med Kjell sist jag var här. Dels om katalogen och dels om mitt jobb. Nu är jag lika less på det här stället som du.

– Men du kan trösta dig med att Janos och hela Amnesty läser BOFH, säger Sven.

– Då har jag i alla fall en anledning att vara kvar, säger jag.

Vi diskuterar hur länge vi har jobbat på verkstan och hur gamla vi egentligen är och Sven säger att han allvarligt har funderat på att skaffa ett falskt leg och låtsas vara 23 och flytta till Göteborg och börja om sitt liv. Jag tycker det låter som en bra idé. Fast jag får väl låtsas vara 36. Jag tar fram mina medhavda mackor och sätter igång och pysslar med kaffebryggaren.

– Ja tack, säger Sven, utan att jag har frågat.

– Du tycker om mig lite mer om jag gör kaffe, va? säger jag.

– Lite mer, säger Sven.

Efter kaffet vill han att vi ska spela Betapet, men det går inte eftersom vi sitter på samma ställe och har samma adress eller ip-nummer eller vad det nu är vi har. Vi försökte spela en gång och jag bestämde att jag skulle heta Kvarten och åt det skrattade jag nästan lika mycket som åt chili con kurre, så det var synd att det inte lyckades. Nu får Sven spela själv i stället med någon obekant och han hörs yttra sådant som:

– Cineast lägger han som första ord! 92 jävla poäng! ... Sperm – är det ett ord? ... Berså! ... Smil, gluns, luns ... blus! ... Ska vi ta ... dåm, låm, gåm, nåm ... Öl, lägger vi. Glås, lås ...

– Det här börjar likna en sådan där språkmaterialistisk dikt, säger jag.

– Tåm, säger Sven.

– Björsten kommer att bli sur, säger jag.

– Vadådå? säger Sven. Perma?

– Pärmar?

– Perma, med "e".

– Ja, permafrost, säger jag.

– Tara? frågar Sven i stället. Perma var inte godkänt ... Klås ... Det måste ju finnas: Ölhink, tror du att det finns? Det är när man köper fem öl i en hink.

– Jag har aldrig köpt fem öl i en hink, säger jag.

– Nä, men du har väl aldrig druckit mer än fyra öl på krogen vid ett och samma tillfälle.

Vid denna tidpunkt gör Preben entré, lite skäggigare än vanligt men uppenbarligen på gott diskussionshumör.

– Det var en väldig mailväxling om den här katalogen ... hälsar han.

– Ja, medger jag, jag kom hit i torsdags och då gick Kjell fram och tillbaka på golvet och hojtade om hur fel vi har. Men han var inte arg, han ville bara tala om att han var "skarp och förtvivlad".

Saken är den att Kulturrådet har bestämt sig för att skära ner bidraget till den tryckta kulturtidskriftskatalogen med hälften, med tanken att tidskrifterna själva ska bekosta sin medverkan i den. Alla i Tidskriftsverkstadens styrelse tycker att det då skulle vara bättre att göra en gratis katalog vartannat år i stället för en årlig betalkatalog – alla utom Kjell. Med detta som bakgrund går vi loss rejält och luftar vårt missnöje med allt möjligt annat på verkstan, såsom lönesättning, ansvarsfrågor, arbetsfördelning och Kjells försök att medla i en konflikt mellan Julia och Josefin. En uppmaning som Julia och Josefin och jag och Preben och Sven och ungefär resten av alla människor i världen skulle sortera in under rubriken "sexuella trakasserier" kallar Kjell rätt och slätt för "ironi".

– Han har väl missat en del av det där med feminismen, säger jag.

– Det borde han inte ha gjort, säger Preben, eller var det bara en läpparnas bekännelse, den där jämställdhetsplanen han lämnade in?

– Kjell kan nog skriva i en jämställdhetsplan att alla kvinnor ska suga av honom lika mycket, säger Sven.

Vi jublar gemensamt åt ännu en BOFH-oneliner och Sven sätter igång med att laga mat till sig själv och Preben. Jag jobbar vidare med mitt utan större entusiasm och under middagen fortsätter herrarna att tala om kulturtidskriftskatalogen. Preben tror att det är lätt att få tidskrifterna att säga ja till att medverka, men att det blir svårare att få dem att betala sedan. Dessutom måste fakturorna in nu under sommaren.

– De som kan betala sitter och häckar på sina lantställen till den 20 augusti och var de som inte kan betala sitter och häckar spelar ju ingen roll eftersom de inte tänker betala ändå ...

Sven diskar efter maten och sjunger " ... och Gud gillar inte fattiga, och Gud gillar inte svartingar, och inte fan gillar han dig, han har glömt dig för länge sen. Häng Gud!"

– Jag tycker att Ebba Grön har läst Bibeln lite för dåligt, säger jag.

– Vaddådå? säger Sven.

– Det finns väldigt många ställen i Bibeln som talar för de fattiga och emot de rika, säger jag.

– Det kanske är kyrkan? säger Preben.

– Men det är ju en annan sak, säger Sven.

– Det finns någon som har sagt att Gud gav oss sanningen och Djävulen gav oss kyrkorna, meddelar Preben.

– Det var bra, säger jag. Vem har sagt det?

Preben sätter igång och googlar och återkommer sedan lite snopet med:

– Ulf Lundell av alla människor ... Men poängen kvarstår: Ingenting är farligare än uttolkarna.

Eftersom det just denna dag råkar vara den 7/7 2007 tycker Sven att detta bör firas med öl på Carmen klockan 7 minuter över 7. Och eftersom jag är inne på att missnöjesstrejka lite efter att ha varit alldeles för snäll och foglig under mina 7 år på tidskrift.nu tycker jag det låter som en bra idé. Och eftersom Preben är föreningsrevisor anser han att han kan tillstyrka båda förslagen och därmed beger vi oss iväg, beställer varsin öl och slår oss ner vid ett bord där ägaren till Raster Förlag sitter och läser en kvällstidning. En före detta Nitnitredaktör hamnar så småningom på andra sidan. Något senare dyker också Prebens flickvän och en väninna till henne upp och under tre timmar hinner vi avhandla bok- och förlagsbranschen, Jonas Hassen Khemiris placering i facket "invandrarförfattare", Carmens förhöjda status efter att Kent började gå dit, maten på East, doktorander i sillforskning, Arnold Schwarzenegger, moral, kungahuset, psykvården och huruvida Sven skulle ha hånglat med Prebens flickväns väninna innan hon gick.

När vi har återvänt till verkstan sätter jag mig vid min dator. Preben med flickvän bestämmer sig för att gå hem och äta sillsmörgåsar och Sven muttrar något avundsjukt om hångel och försvinner ner i källaren. Jag försöker skriva ihop en intervju som Kjell och jag har gjort under torsdagen med två redaktörer på Artikel 14. Det går hyfsat, trots ölen, ända tills något i datasystemet brakar ihop. Skrivbordet blir tomt, det går inte att spara några dokument och jag kommer inte ut på internet.

– Sven! hojtar jag. Hjälp! Jag kan inte spara!

Han svarar inte, så jag går ner i källaren. Det är släckt och kolmörkt därnere och först tror jag att han har gått hem utan att jag har märkt det. Men så får jag se att han ligger utsträckt ovanpå en avlång byrå som står inne i det skummaste rummet, där i stort sett bara han och Janos och Jerker kan orientera sig, ens när det är ljust.

– Hallå? säger jag och klappar honom på benet, men han sover djupt och rör sig inte ens.

Då går jag upp och drar lite i sladden till routern, men nätet är lika oåtkomligt som förut. Jag försöker skriva ut intervjun, men det går förstås inte heller, och datorn bredvid min är inte bättre den. När jag försöker logga in där syns bara en ruta med "kontakta systemadministratör". Så jag kontaktar systemadministratören genom att tejpa fast ett brev i A4-format på hans mage och sedan smyger jag ut från verkstan medan hans mobiltelefon spelar en liten positivhalarmelodi för sig själv där nere i avgrunden, om och om igen.