Jag var så ung. Jag ville så mycket. Det kan ha varit i Västervik. Det kan till och med varit i Paris. Som jag läste Oscar Hijuelos Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek för första gången. Den var en ljuvlig hägring för en nyss kläckt författare som just skrivit klart sin första outgivna roman. Jag kunde betagen flytta in bland fläskkotletterna, rytmerna, melodierna, glädjen och sorgen, drömmarna. Bröderna Cesar och Nestor Castillo (och gatorna i Havanna, den underbara Maria, den krossade kärleken och New York New York, kostymerna, skorna, dansstegen, cigarettflickorna) spelade och sjöng så att hjärtan sprängdes.
Jag kan ha gått på gatorna, i Västervik eller Paris, lyssnat på visorna, spelat på flipperspelen, pratat med människorna, forsat i vattendragen, knäppt på en ostämd gitarr, sjungit falskt. Ständigt med en längtan tillbaka in i boken om Mambo Kings, och låt gå låt gå låt tiden gå, så att jag kan läsa den igen igen, tänkte jag.
Sådana universum ville jag skapa och leva i.
Häromdagen föll Oscar Hijuelos ihop på en tennisbana i New York, hjärtattack. Han blev 62 år.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar