BOFH, del 31

Tisdag eftermiddag. Jag jobbar. Bobby Jr sitter på sin plats. Sven kommer upp ur källaren med en cigarett på rullning, ler hult och säger:

– Jag glömde ju fullständigt bort den där jävla bannern.

– Jo, det märkte jag, säger jag.

– Du kan väl skriva något i bloggen om "skrockar gott och säger att nu lurade jag den där stackarn som trodde han skulle få en annons ..."

Jag är i full färd med att anteckna detta när Sven drämmer till med:

– Gratulera mig! Jag fyller år.

– Grattis, grattis ... säger jag.

– Vad fyller du? frågar Bobby Jr. 25 eller?

Sven nickar och ser nöjd ut.

– Jag var på din 30-årsfest, säger jag, och när var det ... 2005?

– Men du kom inte på den, säger Sven till Bobby Jr. Varför gjorde du inte det?

– Jag vet inte, säger Bobby Jr. Jag kanske var allergisk om det var så här års – och det var det ju.

– Du hade kunnat få en Tavegyl och en massa öl, säger Sven och går ut och röker.

När han kommer tillbaka frågar jag honom om han kan tänka sig att lägga upp den lilla bannern nu i stället, eftersom han ju ändå har lovat att göra det.

– Nej, jag måste ha kaffe först, säger Sven och styr iväg bort mot köksavdelningen.

Jag kan se allt som händer där från min arbetsplats, vilket säkert har framgått av tidigare BOFH-avsnitt. Vi har en sådan där kaffemojäng som man pressar ner kaffet i. Sumpen har åtminstone en gång orsakat ett svårartat stopp i avloppet.

– Det där kaffet var nästan varmt, säger jag, eftersom jag just har tagit av den senaste omgången.

– Så du menar att jag ska mikra mig en kopp? säger Sven.

– Jag drack det som det var, säger jag.

– Men nästan varmt kaffe och en massa mjölk, det är lite så där va ... säger Sven och ställer in en kopp i mikron.

Jag jobbar vidare med att lägga ut ett smakprov från tidskriften Subaltern. Sven härmar mikrovågsugnen och säger "brrrrr" och "pling". Sedan avbryter han min relativa arbetsro med ett "fy fan!"

– Var det äckligt? frågar jag.

– Nej, men alltså, kall sump ... säger Sven.

Han diskar ur kaffekannan och säger till mig och Bobby Jr att vi har möjligheten att komma och ge honom öl i födelsedagspresent på Svejk klockan sex. Han meddelar också att han önskar sig 19 svarta Jopapärmar.

– Vilka vill ha kaffrer? undrar han strax därpå.

– Jag! hojtar Bobby Jr genast.

Det är ett stående och urgammalt skämt på verkstaden, att alla ska fråga Bobby Jr om han vill ha kaffe, och att han ska svara ja med stor entusiasm, eftersom han är den enda som inte dricker kaffe.

– Men hallå, Bobby, säger Sven. Det där är inget roligt längre.

– Det är jättekul, säger jag.

– Men du måste kolla på det här apropå pärmar, säger Sven och visar mig en film han har hittat via någon av sina kryptiska diskussioner på Buzz.

Vi gläder oss gemensamt åt den medan Sven dricker kaffe och sedan går han ner i källaren ett tag. När han kommer upp igen diskuterar vi verkstadens nya hemsida som han håller på och jobbar med. Jag har åsikter om ditt och datt, vilket Sven inte uppskattar, så då frågar jag i stället hur det blir med bannern.

– Bannern? säger han. Jaja. Du får en banner.

– Får jag den i dag?

– Ja, men vi ska ha bannerskola i en halvtimma efter att jag har fått i mig en korv. Jag har så jävla lågt blodsocker så att ...

– Du verkar lite arg.

Sven börjar dona med korv och mos borta i köket och berättar under tiden om pizzabagaren i hans kvarter som alltid har varit astrevlig men så en dag när Sven skulle beställa en pizza sa bagaren knappt hej fast Sven tänkte inte så mycket på det utan beställde en pizza och betalade 42 kronor och gick ut och pantade lite tomglas och när han kom tillbaka igen för att hämta pizzan så ville pizzabagaren ha 42 kronor igen och Sven förklarade förstås att han redan hade betalat men det trodde inte pizzabagaren på förrän hans kollega ryckte in och intygade att pizzan var betald men dagen efter hade kollegan ändrat sig och sa att Sven inte alls hade betalat och Sven tror nog egentligen att allt det där antagligen måste ha berott på att pizzabagaren som tog betalt stod och tänkte på annat första gången Sven kom in och sedan plötsligt kände igen honom när han kom in den andra gången efter att ha pantat tomglasen ...

– ... och sedan dess har jag inte ätit pizza, avslutar Sven och tar ut en tallrik ur mikron.

– Chili con korv och mos, säger han.

– Chili con kurre, säger jag.

(Varpå jag får ett skrattanfall, men det är egentligen inte så viktigt; jag brukar få det åt sådant jag själv säger och inte ens jag förstår vad som är så roligt. Sven förstår naturligtvis ingenting, han heller, och jag lyckas få fram att han får läsa mer om det i bloggen så småningom.)

Medan Sven äter kommer Kjells dotter Daisy in på verkstan för att städa. Sven undrar om hon vill vara med och dricka öl på Svejk, men Daisy säger att hon aldrig går ut på tisdagar. Sven hävdar i sin tur att han aldrig går ut på fredagar och lördagar eftersom det då är så många "orutinerade partysvennar" ute som ska slåss och jiddra och bära sig åt. Daisy bär in några rullar hushållspapper på toaletterna.

– Varför har ni så mycket sådana här långa toalettrullar? frågar hon.

– Därför att Kjell köpte fel, säger Sven.

– Åh, vad jobbig han är, säger Daisy.

Hon gör i ordning i köket, diskar, dammsuger och klagar över att det är skräpigt på verkstan. Sven säger att hon skulle se hur det är hemma hos honom.

– Har du det skitigare hemma än här? frågar jag.

– Skiter påven i skogen? frågar Sven tillbaks. Har björnen en fånig mössa?

Han äter upp sin mat, tar en cigg, går ner i källaren och dyker upp igen någon timme senare.

– Sätt på hjärnan! trumpetar han.

– Jag har ju ingen, säger jag.

– Starta hunden i alla fall, säger Sven.

– Jag har ingen hund, säger jag, jag har en anka.

Ankan är alltså mitt ftp-program och Sven visar mig en liten fil han har gjort som heter "banner.txt". Den styr liksom själva banneravdelningen i vänsterspalten på tidskrift.nu och genom att ändra i den kan jag ta bort banners, byta ut banners, lägga till nya banners ... ja, det kommer att bli hur lätt som helst!

– Nu kan du göra vad du vill där, säger Sven. Du kan lägga upp nakenbilder på nakna djur eller ... I couldn't care less.