Tomheten

En främling ser fjället genom köksfönstret och känner sig hemma.
Söndagskväll efter midsommar; husvagnarna och husbilarna och stugägarna har farit hem till sina tätorter.

TÄTORTER. GLESBYGD.
Tockna definitioner!

Det är ingenting glest över det här. Inte för mig. Som lever av atmosfärer, och den är tät här. Liksom väl förenad, allt fogat i allt, en fläta av liv, seg och doftande som en björknäverslana.
Inte som på en glest befolkad trådbuss i Vasastan klockan tolv på natten, när det enda livet är nån som hostar längst bak. Och hela kvarteret är tomt så när som på tanten med pisshunden.

Klockan är elva. Solen står ännu högt över vattnet och värmer mig när jag går ut. Det är så stilla nu att jag hör ett par fåglars vingslag, och ljudet av två unga, en kvinnlig och en manlig, som kvällsbadar någon halvmil norrut vid den stora sjön. Hon är den som hörs mest; är inte det typiskt? Ljud som parningsläten, förberedande.

När jag landat på den långa stranden med skiffersten bara blir jag där. En timme går, och mer. Jag sitter, som en zengubbe.

Och så tänker jag på det "religiösa" - vad det är för något? Jag försöker kolla in det, så där lite förbehållslöst. Är det något med att jag bara blir? Att jag blir med? En organism bland andra organismer, och så börjar allting susa, som om vi var samma energi. Ibland kan samma susning uppstå när man håller om en man.

Jaget - en organism bland de andra organismerna: Bergen, vattnet, småbjörkarna, svalorna som flyger lågt och fångar knott, det lilla molnet högt ovan fjälltoppen som liknar en drake, och kråkriset som doftar så starkt.

Jag lägger mig ned på bryggan till en sjöbod. Och tänker på grabbarna som också skulle gillat det här: DH Lawrence, Leonard Cohen, Per Kirkeby. Och kvinnorna: Kerstin Ekman, Sara Lidman, Elisabet Rynell. Men också den där dansk-eskimån, som min väninna blev kär i. Och på besök i Stockholm, när vi talade om Grönland, sa han ett enda ord: "Stillheten". Med en stämma som gick helt ned i mörkerdjupet.

De två for tillbaka till Qaqortoq. Och jag for ännu en gång till Danmark för att träffa den berömde Målaren, som drabbad av hjärtinfarkt och annat svårt började tala om sin tro. Eller rättare sagt; sin bibelläsning. (Tro talar man inte om, den ska va tyst).

- Bäst är Predikaren, sa han.
- Um, vilken är det nu ra?
- Det är den som handlar om tomheten, sa han.

Han sa tomheten. Men i min bibel står det "fåfängligheten". Jagandet efter vind. Hur vi larmar och presterar, fångar och fixar.

Tomheten, som äter människan, när stillheten är lika utrotningshotad som andra bärande delar av naturen.