Tack Håkan Lindgren på The Loser för att du gjorde mig uppmärksam på absurditeterna i det svenska litteraturstödet! För mig är det kanske inte i första hand det faktum att mångmiljardkoncernen Bonniers också får del av litteraturstödet, utan själva stödets tombola-artade karaktär som är djupt störande.
Enligt en artikel i Svensk Bokhandel från dec 2003 beviljas litteraturstöd i cirka 40 procent av fallen, det vill säga pengarna räcker bara till att bevilja så pass många - eller få - av ansökningarna. (Jag har inte hittat några senare uppgifter på nätet.) Det påminner om det gamla svenska relativa betygssystemet, där bara en viss andel av eleverna kan få 5:or eller 4:or. Alldeles oavsett hur utgivningen ser ut måste 60 procent av böckerna nekas bidrag - och med andra ord hamna i en mycket svår konkurrenssits jämfört med andra böcker som får bidrag. Det är visserligen ett efterhandsstöd, men förlag som genomgående nekas bidrag för sin utgivning kan få mycket svårt att komma igen. Dessutom - böcker med litteraturstöd skickas ut till samtliga landets folkbibliotek, vilket gör att de blir så oerhört mycket synligare än böcker som nekas bidrag.
Vilka sköter då själva tombolan? Ja, vad gäller svensk skönlitteratur så är det fem personer, Ulf Olsson, Ida Börjel, Alexandra Coelho Ahndoril, Ola Gustafsson och Cristine Sarrimo.
Ulf Olsson är litteraturvetare och kritiker, Ida Börjel är poet, Alexandra Coelho Ahndoril är författare och kritiker, Ola Gustafsson är bibliotekarie och kritiker, Cristine Sarrimo är litteraturvetare och kritiker.
Ulf Olsson är ordförande i arbetsgruppen. Gruppens beslut kan inte överklagas.
Vi har alltså fem smakdomare, ett annorlunda uttryck kan inte användas. Eftersom det inte finns några objektiva kriterier för litterär kvalitet - däremot kan och vill jag anta att det finns intersubjektiva - får bedömningen med nödvändighet subjektiva drag.
Enligt bloggen Inblick ser bedömningskriterierna ut så här:
"Utgångspunkter för bedömning av bokens kvalitet är intensitet, originalitet, komplexitet; förnyelse eller självständighet ifråga om litterär teknik, gestaltning av idéer och erfarenheter samt förmåga att överskrida olika typer av genreförväntningar. För att främja mångsidighet i bokutgivningen tas särskild hänsyn till debutanter."
Lägg märke till exempelvis formuleringen "förmåga att överskrida olika typer av genreförväntningar". Den leder tankarna på ett visst spår, vill jag hävda.
Ulf Olsson är expert på Strindberg och förra sekelskiftets litterära strider, det vore inte fel att säga att han speciellt har intresserat sig för "normbrottens" och "maktkritikens" litteratur. Men hur applicera ett sådant förhållningssätt i dag, när normbrotten har blivit norm? Och hur kan dagens maktkritik tänkas se ut?
Ida Börjel har rykte om sig som en poet som överskrider genreförväntningar, en ung och experimentell poet. Men i själva verket är hon ju redan en makthavare.
Att bryta mot genreförväntningar måste för övrigt göras på rätt sätt om man ska få stöd från arbetsgruppen.
Av böcker utgivna av OEI Editör 2005-2006 har sex av sju fått litteraturstöd, enligt vad jag kunnat få fram från Kulturrådets egna databaser. De stödbeviljade är Ida Börjels "Skåneradio", Johan Jönsons "Collobert orbital", Dmitri Plax "Cy Twomblys dagbok", Johannes Heldéns "Det underjordiska systemet", Martin Högströms "Transfutura" och Jesper Olssons "Alfabetets användning: konkret poesi och poetisk artefaktion i svenskt 1960-tal".
Av böcker utgivna av Fredlaer förlag (senare PS förlag) under samma tidsperiod har tre av fyra nekats litteraturstöd.
Diktsamlingarna "Pånytt" av Carl Magnus von Seth och "Befintligt ljus" av Carl Henrik Svenstedt samt romanen "Imorgon Stalingrad" av Per-Eric Söder har nekats stöd.
"Övningar in i ett annat språk" av Jasim Mohammed är den enda bok utgiven på Fredlaer förlag som hittills beviljats stöd.
OBS! Jag säger ingenting om dessa böckers respektive kvalitéer, jag pekar på hur två förlag med två vitt skilda litterära profiler helt uppenbart behandlas olika av arbetsgruppen.
Det är en litterär tombola, men också ett litteraturpolitiskt riggat stödsystem.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
14 kommentarer :
En kommentar till min egen text: Självklart har även Ida Börjels "Sond" (OEI Editör), Lars Mikael Raattamaas "Politiskt våld" (OEI Editör) och "Svensk dikt" (Modernista) fått litteraturstöd. De är så att säga litteraturpolitiskt säkra kort. OEI Editör-Modernista-falangens böcker känns skräddarsydda för litteraturstödet, så som det är utformat i dag. Sämre till ligger äldre och medelålders poeter, eller alla som över huvud taget vill förnya poesin inom traditionens ramar.
Mycket intressant - och avslöjande. Det bästa sättet att kritisera det litterära etablissemanget är alltid att ta stöd i kalla siffror, follow the money s a s.
Betänk också Vertigos svårigheter att få stöd för sin utgivning, så blir bilden inte fullt så svart-vit.
Du har rätt Roberth, jag borde tagit upp Vertigos och Carl-Michael Edenborgs synpunkter. Jag hade tänkt göra det, men det föll bort i den färdiga artikeln. (Jag betraktar det som en debattartikel även om jag publicerar det som ett blogginlägg.) Om man söker på litteraturstödet är Vertigo det enda förlag som kommer upp som har haft kritiska synpunkter. De har nekats stöd i några fall, se exempelvis den här artikeln:
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/4306
Bedömningen att litteraturstödet är ett slags lotteri verkar jag dela med Edenborg. Inte desto mindre har Vertigo fått stöd i rätt många fall, om man går igenom stödberättigade böcker på Kulturrådet.
I fallet med de grekiska tragedierna håller jag med Edenborg om att det uteblivna litteraturstödet är en fullkomlig skandal. I övrigt, tja, om man har en uttalad målsättning att stå för det subversiva och samhallsomstörtande så bör man kanske inte bli förvånad över att stödet från institutionerna uteblir. Det blir liksom lite tvetydigt om man kramas av det etablissemang man försöker utmana.
Sen är det naturligtvis helt sjukt att Bonniers förra året kvitterade ut 2,5 miljoner i litteraturstöd samtidigt som Bonnier-koncernen gjorde 1,4 fucking miljarder i vinst.
Som blivande både bibliotekarie och författare är det här intressant att läsa! Märkligt att det är en såpass liten arbetsgrupp. Hur ofta byts den ut, framgår det?
Det finns även andra problem med stödet i dess nuvarande form.
Du skriver "Dessutom - böcker med litteraturstöd skickas ut till samtliga landets folkbibliotek, vilket gör att de blir så oerhört mycket synligare än böcker som nekas bidrag."
Dock är det (tyvärr) så att på många folkbibliotek vill man inte ha de litteraturstödda böckerna, de anses vara för smala, och ses ibland snarare som en belastning än en tillgång. Böckerna skickas också med en eftersläpning (ibland ungefär ett år)som innebär att många folkbibliotek redan hunnit köpa önskat antal ex av de titlar man är intresserad av. Säkert kan också de andra titlarna fylla en funktion i beståndet men helt ovetenskapligt underbyggt skulle jag vilja påstå att de inte hittar vägen till låntagarna eller vice versa.
(Dock såg jag på Mölndals stadsbibliotek att man skyltat med litteraturstödda titlar på hela tre stycken boksnurror.)
Elin: det där känner jag igen. Två bekanta som är bibliotekarier har berättat samma sak. De litteraturstödda böckerna ses som något jobbigt, något man inte bett om. En av dem hittade en undangömd låda när han började jobba. Vad är det där, undrade han. Jo, de senaste årens litteraturstödsböcker...
Elin, jag reagerade också på att det är så pass få som sitter i arbetsgruppen. Det räcker med att tre i gruppen enar sig kring en gemensam litteratursyn så får de ett oerhört stort inflytande på utgivningen av svensk skönlitteratur, faktiskt större än någon enskild förlagsredaktör, vågar jag påstå. Det är lite skrämmande! Jag tycker personligen det borde vara runt tio personer, med olika åldrar, bakgrund och också helst med lite olikartad litteratursyn. (Vet inte riktigt hur det förhåller sig vad gäller det sistnämnda i dag. Men att nästan allt från OEI Editör har ansetts vara värt att stödja ger ju en fingervisning. I genomsnitt nekas ju annars sex av tio titlar stöd.)
Nej, jag vet inte hur länge arbetsgruppens medlemmar sitter, men jag ska försöka kolla upp det.
Att ge ut "smala" diktsamlingar i Sverige är - liksom i de flesta länder - normalt ett riskprojekt. Men om man kan vara ganska säker på att få litteraturstöd, då behöver man egentligen inte oroa sig för ekonomin, även om man har ett litet bokförlag. Betänk detta. På bland annat detta bygger OEI sin ställning.
Om det inte finns några objektiva kvalitetskriterier är väl någon form av lotteri det mest adekvata urvalskriteriet.
Jag anser nog att det finns något sådant som litterär kvalitet. Men vad det är är långtifrån självklart vad gäller samtidslitteraturen, det måste tolkas och diskuteras.
Men arbetsgruppens position förblir problematisk hur man än vänder på det. Det känns som att gruppen behöver öppnas upp mera. Fler medlemmar, mer öppen diskussion om hur den går till väga. Eller måste hela systemet göras om?
Jag skulle tro att de flesta förlag med skönlitterär utgivning betraktar litteraturstödet som något av en tombola.
Sedan finns det några få förlag (läs: OEI Editör, kanske något till) som kunnat vara ganska säkra på att få hämta ut stödet. Det är egendomligt att arbetsgruppens definition av kvalitet de senaste åren har mer eller mindre sammanfallit med OEI:s utgivning, kan det vara en ren slump?
OBS! Min kritik gäller i första hand utformningen av stödet till svensk skönlitteratur, vad gäller klassiker och översatt litteratur etc. borde stödet kunna utformas mer generellt. Men stödet till svensk skönlitteratur är utformat på ett sätt som nästan uppmuntrar till korruption. Vem vågar stöta sig med någon av dem som sitter i arbetsgruppen, om man själv är beroende av att få stöd?
- På förekommen anledning, ett svar på Elins fråga här tidigare:
Arbetsgruppens medlemmar sitter i två år, med möjlighet till förlängning i ytterligare två. Ordföranden Ulf Olsson har suttit i fyra år, avgår vid årsskiftet.
Jätteartikel om honom i Svenska Dagbladet i förrgår:
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_543097.svd
Här diskuterar han (Ulf Olsson) faktiskt litteraturstödet och uppdraget för Kulturrådet. Stor artikel i DN mitt under sommaren.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=678178
De andra som ingår i arbetsgruppen för svensk skönlitteratur nämns inte ens i DN-artikeln! Om Ulf Olsson är en dold makthavare så är de andra än mer dolda. Enough. Nu får någon annan ta vid och diskutera detta eller så får allt fortsätta som vanligt.
Skicka en kommentar