Essäisten Olle Thörnvall

Författaren Olle Thörnvall är en av våra främsta svenska essäister. Inte för att han gör så mycket väsen av sig, eller rättare sagt, hans namn nämns inte så mycket i media, men kanske just därför. Han har hur som helst byggt upp ett genuint och personligt författarskap genom att helt enkelt skriva om företeelser som intresserar honom, så uppfattar åtminstone jag det. Det kan vara rockbandet Trettioåriga kriget, svensk rocklyrik, novellisten Gustaf Rune Eriks för att bara ta några exempel. Hans specialområde har väl blivit att berätta om författare som blivit förhållandevis förbisedda av historieskrivningen, och som intar en mer eller mindre självvald outsiderposition. En outsider kan förvisso nå berömmelse - som den Bruno K. Öijer om vilken Olle Thörnvall har skrivit boken Det svarta puzzlet - men vanligare är väl motsatsen, ett liv lite i dunklet vid sidan av.
Olle Thörnvall gör just detta nödvändiga, går in och botaniserar bland skuggorna, ser vad som är värdefullt och plockar fram det i ljuset. Ofta visar det sig vara väl så värdefullt som det på förhand mer uppmärksammade! Att han också har jobbat på antikvariat - tillsammans med gestalter som Eric Fylkeson och Magnus Palm -har säkert bidragit till detta förhållningssätt och denna inställning till litteraturen: Att inget är en gång för alla givet, det går att göra nyupptäckter och omvärderingar, en aktivitet som pågår ständigt, men oftast utanför strålkastarljuset.
Enligt vad jag kan utläsa av Olle Thörnvalls verk så är han, förutom författare, även litteraturhistoriker och lärare. Jag skriver medvetet litteraturhistoriker för trots en tydligt påvisbar akademisk verksamhet - han har skrivit en doktorsavhandling om novellisten Gustaf Rune Eriks - är han ganska oakademisk i sitt förhållningssätt, det vill säga han använder sig inte av någon iögonenfallande litteraturvetenskaplig metod. (Vad använder du dig av för metod i uppsatsen? var den första frågan på många uppsatsseminarier jag - jag höll på att skriva tyvärr - bevistat.)
Det handlar om biografisk forskning - ofta bland förstahandskällor men utanför akademierna - parat med närläsning. Det blir väl närmast tal om en hermeneutisk metod, där man går från författarens verk till författarens liv och tillbaks igen. Eftersom det oftast rör sig om förbisedda författarskap så finns det en fräschör över skrivandet, ingen eller nästan ingen har tidigare skrivit om dessa författarskap som oftast ligger några decennier bakåt i tiden. I essäsamlingen En gång i staden (Ellerströms, 2000) får vi exempelvis stifta bekantskap med - eller återknyta bekantskapen med - poeten Ragnar Bengtsson, roman- och novellförfattaren Gösta Pettersson med flera. Ofta blir frågeställningen; varför blev det inte mera än så här, varför avbröts ett lovande författarskap av dunkla skäl? Eller finns där mycket nog redan som det är, bara dagens läsare förmår att hämta fram det? Det är spännande, ibland thrillerartat att läsa. Som texten om den unge symbolisten och flanören Hans Magnus Nordlindh som avled av ett vådaskott på hotell Anglais en sen oktobernatt 1908.
Den tämligen löst hållna röda tråden är staden Stockholm, författarnas förhållande till staden liksom deras romangestalters. På sätt och vis är det nog bara en förevändning för att få lyfta fram just dessa författarskap. Men som alla flanörer vet Olle Thörnvall att parallellgatorna kan bjuda på minst lika spännande nyupptäckter som någon av de mer berömda pulsådrorna.
Den direkta orsaken att jag började läsa den här boken är avsnittet om poeten Peter Lindforss som jag av olika skäl kommit att intressera mig för. Kapitlet om honom skiljer sig från de övriga, det är av naturliga skäl öppet och oavslutat, och mer hoppfullt, än de övriga. Det handlar om en vän, en fortfarande verksam författare. Det visar att en författare arbetar alltid framåt, ännu ligger allting framför en, allt återstår att skriva.