Skrivarskole-pedagogik

Det tyngst vägande bidraget i nya numret av Fantasin är en essä av Klara Bengtsson, som Malte Persson tar upp i dagens Expresssen, och som tidigare även Therese tagit upp i sin blogg.
Överlag är Fantasins nya nummer 3-4/2007 väldigt bra, paradoxalt nog med temat "skit".
Klara Bengtssons essä heter "Den osynliga pedagogiken" vilket låter lite illavarslande, och mycket riktigt handlar det om skrivarkursernas osynliga pedagogik, eller om man så vill, dolda läroplan.
Det är egentligen inget mystiskt i detta, det handlar om hur eleverna på våra mest välrenommerade skrivarkurser - varav Klara själv varit en - i brist på mera handfast undervisning så att säga insocialiseras i en viss syn på sitt eget och andras skrivande.
Här skulle man kunna citera långa partier av Klaras text, ett exempel:
"Tanken är att det inte ska finnas någon smakdomare som hämmar den fria tanken. Men många elever blir istället ännu mer osäkra: de sniffar i luften efter det som verkar gälla under ytan. Det är en mänsklig drift att skapa regler och normer i gruppen, om det inte aktivt motarbetas. Trots den frihet som den rådande skrivarpedagogiken vill ge så har lärare och handledare alltid preferenser och smakuppfattningar. Dessa sipprar fram i formuleringar och normer, i bokval och reaktioner. Stämningar sprider sig så lätt på skolor och vad som är 'bra' och vad som är 'dåligt'. Men risken är att detta 'skrivarskole-bra' verkar naturgivet eftersom författaren upptäckt det 'själv'. Hon har ju skrivit sig fram till det, experimenterat och fått respons, sniffat i luften. Hon har socialiserats fram till det, det tycks ha växt fram ur henne själv. Och om hon inte vet vad normerna är eller vilka verktyg det finns, hur ska hon ens kunna säga emot och revoltera? Om allt är tillåtet, men ändå inte..."
Det är precis det här jag varit ute i min kritik av skrivarskolorna, som finns bland annat i en essä i Post Scriptum nr 1-2 2005!. Men liksom vad gäller Lars Larsens kritik av språkmaterialismen i Sela nr 1 är det här en kritik av skrivarkurserna - inifrån. Jag har själv bara gått en kortare skrivarkurs för tio-femton år sedan, och det gav inte alls mersmak. Med andra ord har min kritik varit en kritik i stort sett utifrån, och man skulle kunna tänka sig att den bygger på fördomar. Ända har jag ju sett hur skrivande människor i min bekantskapskrets som kommit in på någon av de mest välrenommerade skrivarskolorna faktiskt har förändrats, de har börjat skriva annorlunda, mer fragmentariskt, stryka alla småord, kommit längre och längre bort från den muntliga poesi de kanske en gång startade med... Har de tillräckligt mycket inre drivkraft hittar de så småningom tillbaka till ett mer eget skrivande, men i värsta fall fastnar de i en slags skrivarskolenorm för hur ett höglitterärt skrivande förväntas se ut.
Vi kan hoppa fram ett stycke i Klaras text, så hittar vi det här citatet:
"Värre är att de skrivarskolor jag gått på har genomsyrats av en enda estetiknorm: språket har stått i fokus, det impulsartade originella har hållits högt, medan försök till känslomässiga berättelser ofta tolkats som banala. (Och här är jag inte ute efter varken språk eller impulser, det är själva ensidigheten som är dålig.) Det är en förunderlig paradox att det vilda i slutändan verkat så tuktat och att det känslomässiga uttrycket tycks vara så 'farligt'."
Klara poängterar att hennes artikel i första hand handlar om romanen som genre, dess plats i skrivarkursernas pedagogik. Men byt ut ordet "berättelser" i stycket ovan mot ordet "dikter" och det stämmer lika mycket även där. Grundsynen på litteratur förändras inte, den är lika styrande för skrivandet.
Vi får en syn inte minst på poesin som framgår väldigt tydligt av Jenny Tunedals slutkläm i artikeln Alla är vi ägg! i Aftonbladet för någon vecka sedan. Där tar Jenny Tunedal upp ett antal diktsamlingar som kommit under hösten på små förlag och som inte tidigare blivit recenserade. Hon anser att deras poesisyn - med undantag för Per Höjholts dikter från 60-talet och Karl Larssons konceptuella poesi på OEI Editör - är föråldrad:
"Här pågår ingen undersökning av språket, ingen fördröjning av betydelsen, ingen tömning. Subjektet är intakt och står som en garant för diktens äkthet. Språket är tveklöst, användbartt, en förmedlande bro av hållfasthet över trubbelvattnen mellan jag och du. Människor och deras städer och känslor och minnen regerar, äggsperimenten är i minoritet."
Jenny Tunedal ritar en karikatyr av allt hon hatar, som har med den mer traditionalistiska poesisynen att göra. (De diktsamlingarna hamnar ju uppenbarligen också i strykklass, eftersom de tas upp i en samlingsrecension.) Det är skrivarskolepedagogiken i ett nötskal, det är så här man ska tycka för att få skriva om poesi på en kultursida i dag. (Therese Bohman är ett levande undantag som bekräftar regeln.)
OBS! Det är inget fel att gå på en folkhögskola, det är tvärtom bra, Poetry slam-rörelsens grundare Erkki Lappalainen gick på sin tid grundkursen vid Biskops-Arnö (inte någon skrivarkurs alltså). Det jag vänder mig mot är skrivarskole-pedagogikens dominans. Tack Klara Bengtsson för att du vågar (ja, just vågar!) ta upp det.