Slutet är början på slutet

SVT:s "Slutet på historien" visade sig bli precis den sortens pliriga tråkprogram man hade befarat. Inte ens C-M Edenborg har lyckats få styrfart på juryn. Helt ofarliga aspiranter skriver slutet på rätt ointressanta historier. På ren ingivelse skrev jag dock i somras ett slut på Jonas Hassen Khemiris text "Kontrollera allt. Radera.", som ändå hade en viss potential. Alltså inte mitt slut, men Khemiris början. Det jag bidrog med var väl mest vanvett och osammanhängande förvirring, nedtecknat under en frenetisk vargtimme:

Det sista stycket öppnar upp för fria improvisationer. Och till sådana ska man förhålla sig med distans. Inte som jazzmusikerna, dessa så kallat ”innovativa musikutövare”, för vilka improvisationer tycks vara ett sätt att dölja konsekvenserna av alltför dålig potträning och på tok för fri uppfostran. ”You Don’t Know What Love Is”. Nej, tacka fan för det! Ja, begapa ni bara mitt (jag är utledsen på att vara ”du” och "lantis" och "loser" med er nu) blasfemiska NEJ till allt vad instrumentonani och självhävdelse heter, för det ska ni ha klart för er: det är minst lika mycket KULTUR i vikingarock som i dixielandjazz. Säg mig: har inte vid det här laget en rad frågor väckts hos den högvälborne läsaren? Till exempel: varför öppnar idioten (”jag” alltså) inte dörren? (hör han inte att det knackar?), ska den missriktade aggressionen gentemot jazzbacillen verkligen få stå i vägen för oss och den i tanken uppenbara cliffhangern?: det står alls ingen gråhårig ensling med knotiga pianofingrar därutanför, istället en ogudaktigt vacker uppenbarelse med något orientaliskt över sig, ett exotiskt förkroppsligande av KVINNAN per se. Den där anteckningsboken var inget annat än en undanmanöver, ett berättartekniskt knep som bara riktigt listiga författare behärskar, och som de använder för att läsaren ska förirra sig in i snårskogen av blinda förhoppningar och falska föreställningar om att varje knut låter sig lösas upp, att varje slut har en mening – ett begripligt memento mori. Nej, era parasiter, ni måste nöja er med billiga utfall och löst sammanfogade konspirationer sprungna ur en medelmåttas neurotiska misantropi. Vad finns det för mening med att leverera det uppenbara? Det är en allvarligt menad förfrågan, ingen begynnande kvasifilosofisk plattitydexcercis (eller är det det det är?) vars enda syfte är att vara den annalkande psykosens Pac Man; sluka allt runtomkring sig tills det som återstår är ensamhet och ett evigt kringirrande i lömska gångar utan slut. Sug på den här: JAZZLEGENDEN (den som ni är i färd med att läsa) ÄR EN SAGA UTAN MENING. Larm och lidelse som inte betyder ett skit. Nej, förlåt mig. Jag är trött (möjligen på väg från neuros till oförblommerad psykos), menar egentligen inget ont. Det är ingen anklagelse från min sida. Klart ni vill en snuttefilt i mörkret, något att falla tillbaka på. Livet är ju så oförutsägbart ändå. Faktum är att jag RÄDD – för att inte säga hysterisk – och det är därför jag inte öppnar dörrjäveln. Om nu upphovet till denna mardröm står där i det obarmhärtiga ljuset från trapphusets 90-wattslampor, vem vet vad jag tar mig till då? Tänk om jag dräper fanskapet. ”Man or Woman doesn’t Make Any Difference to Me” kunde ledmotivet till det eventuella dråpet heta. Där snackar vi jazzpärla. Näsbenet rakt upp i pannloben på ren reflex. Usch, ni hör ju, jag kan inte lita på mig själv längre. Till och med snuten har tappat tålamodet, halva rättsapparaten är liksom satt ur spel, det finns ingen återvändo om det råkar vara fel typ av människa som står där ute. Så för att undgå allvarliga förseelser bliver jag vid min läst. Fortsätter en blind forskning i den gulnade anteckningsboken (jo, den finns, jag erkänner). Eller, om ni så vill (men det vill ni väl förstås inte?), detta EFFEKTSÖKANDE MOMENT i historien utan slut. Det gäller att orkestrera vankelmodet. Bara genom att bli vän med sin osäkerhet kan man övervinna den. Därefter låter man sig inte längre bli vilseledd. Livet går i tvåtakt snarare än i sex åttondels dito, så är det med det. Om det nu är den där jazzfascisten som ringer på dörren – vilket vi aldrig kommer att bli varse (även om ni säkert antar både det ena och det andra) – så kommer vederbörande i vilket fall inte avslöja något spännande. Vad ankommer det er om det som sägs är A eller B som leder fram till C? I bästa fall har det väl något med vindsförrådet att göra: varför gjorde jag inbrott där?, till exempel. Mig är det likgiltigt. Isa, Ida eller Jens – ”Do I Care or Not? You Know It!”. Se där, ytterligare något att spisa till jazztobaken.
Det är som ni förstått med yviga penseldrag man tvingas teckna mitt gradvisa nedstörtande i anpasslighet och ruin. Mitt misslyckade så kallade ”storstadsliv”, att jag sitter här med epifaniska ingivelser som det är omöjligt att tyda annat än att de är djupt motstridiga. Ena stunden ”döda”, andra stunden ”självmörda” (säger mig det bländvita skenet av varje enskild insikt). Det enda som med säkerhet låter sig konstateras är att jag blir er svaret skyldig ifråga om upplösningen på detta drama. I den situation som för närvarande råder, och nu skriver jag på ett överblivet ark i ANTECKNINGSBOKEN, kan det inte bli annat än så här: ”Arbetslös i en klaustrofobisk lägenhet svärtar jag strukturtapeten med samma frenesi som en blind skulle läsa dess rappakalja till blindskrift – utan vare sig mål eller mening. De sotsvarta bokstäverna och figurerna på väggen avtecknar sig likt mitt liv visavi det faktiska skeendet. Ett allt större avstånd mellan fond och bakgrund föröder verklighetsuppfattningen på ett sådant sätt att mörker och ljus skiftar plats i en intrikat väv av oupplösliga skuggmönster som färdas med hastigheten av en bisvärm i parningstider och på mindre än en sekund (så vitt jag är i stånd att bedöma tid) exponerar ett vitt pentagram mot den numera svarta väggen och med en armlängds avstånd mäts diskrepansen mellan mig och evigheten upp som i ett kluster av rumsliga dimensioner parallellställda med varandra i ett hav av leda med försvinnande små kobbar av oförklarlig lycka och överallt i en upplyst korridor som liknar ingången till spegelsalen i Versailles som liknar en typisk förortsetta i Hägersten uppenbarar sig en människokropp som ömsom tigger om nåd ömsom förolämpar mig och på så sätt också berättar HISTORIEN OM MITT LIV, som om den visat sig som en färg sannolikt varit ockragul med inslag av magenta för allt piss och blod som runnit genom min lekamen och för att jag understundom trott mig vara den reinkarnerade Kristus och andra gånger Heliogabalus den unge syriern som stampade med sin skuggfot och allt detta sammantaget tyder på att det här … ” Att det där var den näst sista meningen.

*

(En roligare, eller dummare kanske man ska säga, text av mig, eller ja ... sammanställd/ihopklippt av mig, finns att läsa i det nyutkomna 104-sidiga numret av OEI, "Arbete pågår" # 36, som inom kort kan beställas på Tidskriftsbutiken.)