Det är lite förvirrande faktiskt. Ena dagen (26/3) framträder Hanna Hallgren som recensent i Aftonbladet, i en text full av superlativer hyllar hon debutanten Helena Granströms essäbok "Alltings mått" (nej recensionen finns inte på nätet).
"Granströms essä spänner över vida tematiska fält. Det handlar om språk, kropp, teknik, fysik, kapitalism och pornografi. Det handlar om västerlandet och patriarkatets premierande av blicken (det penetrerande sinnet). Om vetenskapsmannen som pornograf. Om det tråkiga dödläget mellan subjekt och objekt; att se och äga och betittas och ägas. /.../ Alltings mått är en enastående text."
Nästa dag (27/3) återkommer Hanna Hallgren på Aftonbladets kultursida, men denna gång är det hon själv som blir recenserad. Och inriktningen i hennes egen bok (kategoriserad som diktsamling) verkar för övrigt ha ett visst släktskap med Helena Granströms.
Recensenten denna gång är Hanna - Nordenhök. Och nej, jag anspelar inte på något så ytligt som namnlikheten mellan recenserad och recensent, det finns också en djup införståddhet i Hanna Nordenhöks recension som jag finner problematisk. Hon tycker boken är så bra så att hon finner inte ord för det.
"Jag tänker att litteraturkritiken på sätt och vis saknar verktyg för den här typen av hypermodern dikt, att den är föråldrad, lite dum, i förhållande till delar av samtidspoesin, och att det är ett växande problem. Detta är samtidigt en självkritik och en fråga jag tycker Hallgrens bok faktiskt reser. Flera gånger stannar jag upp i arbetet med den här recensionen med en akut känsla av att detta är dikt som kräver en läsart som ännu inte har uppfunnits."
Det är dock, som antytt, inget fel på den teoretiska införståddheten hos recensenten. Så här börjar recensionen (som inte heller den finns att tillgå på nätet, men kolla gärna på biblioteken):
"'Jaget är en hägring', sade Jacques Lacan. 'Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom' lyder titeln på Hanna Hallgrens nya diktbok. Två besläktade utsagor, av detta gör Hallgren ingen hemlighet - Lacan är en av många influenser i boken, ofta närvarande genom insprängda, direkta eller bearbetade citat.
Hallgren har i sitt tvärvetenskapliga projekt om 'det transversala språket' varit sysselsatt med att undersöka gränser mellan vetenskapens, poesins och litteraturkritikens stilarter. Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom är en del av det arbetet, liksom en kommande avhandling om lesbiska feminister under 1970- och 80-tal. Och boken är mycket riktigt ett slags praktiskt omsättande av Hallbergs teoretiska utgångspunkter. Det handlar om jaget som föreställning, och föreställningens olika våld". (jämför Hallgrens egen recension av Granström!).
Boken heter alltså Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom. Det kan vara ironiskt menat, men ingenting tyder på det. Om detta - och den jaglösa poesin i stort - vill jag säga följande:
Alla människor har ett jag (såvida de inte aktivt har börjat montera ner det i mystikernas efterföljd) som är fullt av passioner, smärtor och drivkrafter. Jag tror inte att jaget försvinner bara för att man sätter sig ner och skriver poesi med jaglöshet som ambition (jämför exempelvis Hallberg och Tunedal). Tvärtom smyger det sig in bakvägen.
Hallgren säger (i boktiteln) att jaget är en sinnessjukdom. Sanningen är den motsatta. Människor utan fungerande jag riskerar att bli sinnessjuka eller har redan blivit det. Det är den hemska sanningen, som jag tvivlar på att samtida litteraturteorier kan göra någonting åt.
Till Hanna Nordenhök vill jag säga: Skriv bättre recensioner, det ska nog gå att skriva även om den här typen av böcker! Jag har själv ännu inte läst Hanna Hallgrens bok, jag har dock läst utdrag i Tunedals och Hallströms språkmaterialistiska Lyrikvännen! Och den teoretiska utgångspunkten är mycket tydligt skisserad även i din recension. Jag vill tillägga att om DN och Aftonbladet som hyllar den här typen av diktsamlingar verkligen trodde på själva poesin i dem så skulle de publicera utdrag så att publiken själv fick bedöma verkets kvalitet. Av någon anledning vågar eller vill de inte det.
En mer impressionistisk Nina Lekander-recension av Hanna Hallgrens bok finns i alla fall tillgänglig på nätet. Men bilden föreställer inte Hanna Hallgren utan Johanna Nilsson, om jag ser rätt. Förvirringen forsätter alltså.
Uppdatering: Hanna Nordenhöks recension av Hanna Hallgrens bok går nu att läsa här.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
6 kommentarer :
Jo, det är Nilsson på bilden. Men du! För en gångs skull en kongenial illustration!?
Boken borde möjligen ha hetat nåt i stil med: Jag är i själva verket inte jag men någon helt annan för jag finns inte.
Men nuvarande titel duger.
Kul!
Jag tycker du har helt rätt, Andreas, när du skriver att "människor utan fungerande jag riskerar att bli sinnessjuka eller har redan blivit det". Man skulle också kunna uttrycka det som att människor får psykiska problem om de av olika anledningar inte har kunnat bygga upp ett fungerande jag i barndomen.
Nu vet jag inte mycket om Hanna Hallgren, varken om hennes poesi eller om hennes person, men ibland kan jag tycka att det här jiddrandet om "jaget" i poesin liksom är lite lyxlir. Visst, om man redan HAR ett fungerande jag så är det säkert jättekul att experimentera med det och filosofera över det och kalla det "sinnessjukdom" eller "illusion", men för den som aldrig haft något är det inte lika lustigt. Eller ens spännande och intressant.
...sa flickan till prästen.
Jäjä, det är så klart omodernt att ha sådana här åsikter om jaget, men jag har å andra sidan aldrig fattat varför det är så viktigt att hänga på alla trender som dyker upp.
Många människor har ett Jag´då de föds och börjar växa upp men´ ibland bleknar det och försvinner någonstans på vägen-kvar blir ett skal som individen försöker fylla med innehåll och kalla det jag eller något annat, som passar in i leken!Vems är felet?Det mesta börjar redan i hemmet´föräldrarna jämför sina barn-hittar felen-skolan gör resten!Ömtåliga,blyga individer´når inte fram med orden,kan inte göra sig gällande på jorden! MVH Gladiatan
Sent omsider hittade jag det här blogginlägget. Jag kan bara hålla med. Kritiken går ut på att tolka, värdera och förmedla, att sätta både värdering och läsupplevelse på pränt. Om man inte hittar ord som kritiker, bör man byta jobb.
Skicka en kommentar