Med närmast osviklig säkerhet väljer Kristian Lundberg att citera ett stycke ur Jenny Tunedals "Kapitel ett" som med största sannolikhet inte alls är författat av henne själv. (Se den här intervjun.)
Jag hade ganska låga förväntningar på Jenny Tunedals bok så när jag börjar läsa den blir jag snarast positivt överraskad. De första avsnitten, Kapitel X och Elva kapitel, tycker jag har någonting. I åtminstone "Elva kapitel" tycker jag att alla de outsagda orden ändå bär någon betydelse som sipprar fram genom texten. Men ju längre jag läser desto mer känns de återkommande koncepten tröttande. Jag stöter på tre avsnitt som utgör en "kleptomanisk läsning av Wittgenstein" (noggrant angivet i den lilla notförteckningen). Jag läser kapitlet "Ensamhet" (som Kristian Lundberg uppenbarligen fäste sig vid) som enligt intervjun i DN är "ett collage av påståenden om ensamhet som hon har läst i böcker och artiklar och sedan förändrat lite grann efter eget huvud".
Det är ju inte så att Tunedal skriver om oviktiga teman, man anar en stor smärta, ensamhet och kanske upplevelsen av en närståendes död. Men hon uttrycker sig mest genom ellipser, utelämnade ord ska bära upplevelsen, mycket litet av det mest väsentliga sägs rakt ut. De kapitel som är starkast har hon inte skrivit själv, de kapitel där smärtan faktiskt benämns. Det känns lite sorgligt. Boken har ett upplägg där prologen kommer sist och Kapitel X kommer först. Gissningsvis - jag vet ju inte - har det att göra med att det sist skrivna känns mest levande och därför har placerats först. Det är annars en sällsynt olyrisk bok, det mesta är någon slags halvprosa, vilket ligger i linje med hennes tidigare redaktörskap för Lyrikvännen.
Boken kunde med fördel ha varit betydligt kortare, jag tycker Tunedal borde - med redaktörers hjälp - ha mejslat ut det hon själv hade att säga om ensamheten.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
6 kommentarer :
Om man plockar ord från ett sammanhang in i ett annat, om man sen även förändrar är det väl att skriva själv? Om det inte är så, vad är att skriva?
Verkar ganska tråkig, men kanske har sina stunder. Har bara läst en Tunedalskapesle tidigare och den var tämligen ljum.
Nej, nu laddar vi inför Öijers kommande Svart som silver istället.
Till p: Jaa du, tänk dig å andra sidan om du är journalist eller författare och har skrivit en text om ensamhet ur någon aspekt. Något år senare dyker ett utdrag ur denna text - eventuellt lätt förvanskad - upp i en recension där den sägs vara skriven av Jenny Tunedal. Och hyllas som ett exempel på hennes poesi! Jag tycker det är synnerligen dubiöst.
Det här påminner om när dom jag jobbade med upprördes över duchamps hundra år gamla pissoar. Var det stöld?
Det är skillnad på att ta in en pissoar i ett galleri och på så vis göra den till konst, då den inte var sedd som konst tidigare, och att smyga in en text skriven av någon annan i en bok som man påstår sig ha skrivit själv. Texterna var lika mycket text när de stod i tidningen innan de presenterades i Tunedals bok och såvitt jag förstår har hon inte ändrat i dem. Och hon anger inte upphovet till tidningstexterna hon "samplar". Därför är Tunedals bok en solklart brott mot lagen om upphovsrätt. Sen tor jag i och för sig inte att hon kommer att anmälas och åtalas...
Vad Marcel Duchamp gjorde och inte gjorde känns vid det här laget förlorat i historiens dimmor, men jag tror att det var ett intressant och revolutionernade grepp på sin tid, ja. Jag tror inte att det legitimerar slentrianmässig textstöld i flera sekler framåt, faktiskt. I såna fall har ju hans aktion förlorat all innebörd. Även rappare erkänner ju numera utan problem när de har samplat saker, och betalar dessutom arvoden till de som gjort originalet till "looparna". Jag hänvisar här väldigt gärna till vad den engelske konstnären, poeten och musikern Billy Childish har att säga om saken, tillsammans med sin kompanjon Charles Thomson.
"Anti-anti-art
The Spirit of what needs to be done
1. The Stuckists are anti-anti-art.
2. Conceptual art (and its parochial manifestation as Brit Art) is based on and justified by the art of Marcel Duchamp.
3. The art of Marcel Duchamp is not art. It is anti-art by intent and effect.
4.To justify anti-art there must be the existence of art.
5. Duchamp's work was a protest against the stale, unthinking artistic establishment of his day.
6. Today's art is anti-art.
7. Today's art is not art. Its working methodology is to think of something which is not art and to call it art. This is exactly Duchamp's ideology.
8. (Conceptualism is so called not because it generates a plethora of concepts, but because it never manages to progress beyond one single concept, namely Duchamp's original thought.)
9. The great (but wholly unintentional) irony of Post Modernism is that it is a direct equivalent of the conformist, unoriginal establishment that Duchamp attacked in the first place.
10. The principle of anti-art is meaningless in the absence of art to be anti.
11. The only viable innovation today is the true Duchampian path of anti-pretentious, self-congratulatory, claustrophobic, talentless artistic conformism, e.g. the Saatchi Gallery.
12. The Stuckists are the true inheritors of the spirit of what needs to be done.
13. Anti-anti-art is for art.
Billy Childish
Charles Thomson
11.4.2000"
Skicka en kommentar