Lars Norén och det oförstådda.

Det där att bli förstådd; det är en nästan mystisk kvalité med det. Att det finns vissa människor som förstår oss, och att det ofta känns direkt. Som en form av resonans. Inte sällan kopplad till likheter i erfarenhet, intellekt, känslodjup, lojaliteter, etc.
Och jag menar ingen form av symbios, inte tvågalenskap i ett hopkletat rum, inte ens sexuell besatthet, utan just bara förståelse.

Det är ovanligt. Kanske det mest exklusiva i livet, förutom vissa erotiska kärlekar.
Så att, om inte. Om man själv är låst inne i sin persona, som många berömda (och även oberömda) människor blir, eller om man inte har turen att få verkliga vänskaper i sin väg, utan kletjannar och strebrar och såna som vill utnyttja en för att man ÄR nån. Då blir det rätt kallt, rätt hackigt i samvarons rum.

Jag tror att Lars Noréns dagbok kommer ur det. Att det blir så jävla mycket över i ett liv som är oförstått och ensamt. Så då sitter man där och pular och plockar med sitt, med det förorättade, det arga, oförstådda, med sina nya märkeskläder.
Jag säger det inte för att förminska Lars Norén (hoppas jag), som jag har all respekt för, men jag säger det för att jag tror det är sant.

Vi kommer att se mer av det här slaget i de oförståddas universum. Och mycket litet av det kommer att vara ens hälften så intressant som Lars Noréns notater.

Det finns en konstitutionell ensamhet som följer vissa begåvningstyper. Strindberg hade den, och kanske Ingmar Bergman, Doris Lessing, Nelly Sachs, Mare Kandre, Pentti Saarikoski, Lars Norén och många fler. En dynamo i deras verk är ensamhet.
Och det finns ett jämlikhetens axiom som säger att vi alla är precis lika ensamma, lika speciella. Det är just den delen av socialismens ideologi som aldrig funkat för människor i verkligheten. Gjorde den det skulle vi inte ha någon konst; inga egendomliga dramatiska utbrott och idiosynkratiska dagböcker.

Så att, nä, socialegaliteten bör hålla till i ekonomin, där kan den göra bra tjänst. I alla andra sammanhang gäller olikheten, skillnaderna.
Så att, de oförstådda får nog fortsätta att skriva; precis vad som helst.
Och de till dagligdags så förstådda och insyltade får ropa ut sin veklagan över att de för en gångs skull är tecknade med oförståelse.