Det där att bli förstådd; det är en nästan mystisk kvalité med det. Att det finns vissa människor som förstår oss, och att det ofta känns direkt. Som en form av resonans. Inte sällan kopplad till likheter i erfarenhet, intellekt, känslodjup, lojaliteter, etc.
Och jag menar ingen form av symbios, inte tvågalenskap i ett hopkletat rum, inte ens sexuell besatthet, utan just bara förståelse.
Det är ovanligt. Kanske det mest exklusiva i livet, förutom vissa erotiska kärlekar.
Så att, om inte. Om man själv är låst inne i sin persona, som många berömda (och även oberömda) människor blir, eller om man inte har turen att få verkliga vänskaper i sin väg, utan kletjannar och strebrar och såna som vill utnyttja en för att man ÄR nån. Då blir det rätt kallt, rätt hackigt i samvarons rum.
Jag tror att Lars Noréns dagbok kommer ur det. Att det blir så jävla mycket över i ett liv som är oförstått och ensamt. Så då sitter man där och pular och plockar med sitt, med det förorättade, det arga, oförstådda, med sina nya märkeskläder.
Jag säger det inte för att förminska Lars Norén (hoppas jag), som jag har all respekt för, men jag säger det för att jag tror det är sant.
Vi kommer att se mer av det här slaget i de oförståddas universum. Och mycket litet av det kommer att vara ens hälften så intressant som Lars Noréns notater.
Det finns en konstitutionell ensamhet som följer vissa begåvningstyper. Strindberg hade den, och kanske Ingmar Bergman, Doris Lessing, Nelly Sachs, Mare Kandre, Pentti Saarikoski, Lars Norén och många fler. En dynamo i deras verk är ensamhet.
Och det finns ett jämlikhetens axiom som säger att vi alla är precis lika ensamma, lika speciella. Det är just den delen av socialismens ideologi som aldrig funkat för människor i verkligheten. Gjorde den det skulle vi inte ha någon konst; inga egendomliga dramatiska utbrott och idiosynkratiska dagböcker.
Så att, nä, socialegaliteten bör hålla till i ekonomin, där kan den göra bra tjänst. I alla andra sammanhang gäller olikheten, skillnaderna.
Så att, de oförstådda får nog fortsätta att skriva; precis vad som helst.
Och de till dagligdags så förstådda och insyltade får ropa ut sin veklagan över att de för en gångs skull är tecknade med oförståelse.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
5 kommentarer :
Bergman ensam, är inte det en liten överdrift? Inget jag läst om honom har fått honom att framstå som särskilt ensam, inte heller den senaste biografin, som jag bläddrat i.
Det är möjligt att han fortfarande var ensam mitt i detta myller av vänner, fiender, skådespelare, medarbetare, exfruar, barn, nya förälskelser och så vidare, men han var inte ensam.
Ja, jo, och så där. Ensam på ett sätt. Först som barn; det har han gestaltat. Och sen som mycket gammal; vilket var frivilligt, men likväl konstitutionellt-Födelsedagarna firades mellan barn och ex: regissören själv drog sig undan.
Och så där kan man hålla på och väga det. Yttre medarbetarskap o annat är ju trots allt ett jobb. Om man med ensam menar ensam i ett rum är det förstås förenklat.
Tror du hittat något som är sant i alla fall när det gäller Noren-
Tror du hittat något som är sant i alla fall när det gäller Noren-
Skönt med uttalanden som är balanserade och insiktsfulla, som din, Dessutom välskrivet.
Något som kan leda vidare.
För det är ju det Noren vill!
Men ack så svårt i hans position och med hans problem- problematiken bygger sitt eget fängelse.
Greider skrev: "det finns ett oerhört stort fritt ljus
över texten" men Lars ser det inte.
Låt oss hoppas han hinner ikapp sin egen problematik
för skriva kan han som hantverk bättre än de flesta.
Skicka en kommentar