Nä, det tror jag inte alls att han var. Men i TV-filmen igår fanns det en stark tendens till helgonförklaring. Det var något i tonen. Som om vi har lite ont om heliga typer i Sverige, och gärna vill skapa en. Jenny Tunedal använde ungefär samma ton när hon läste sin egen dikt efter tolvslaget idag.
Iiii..... Jag har svårt för den tonen.
Men inte för Gunnar Ekelöf, som jag läste mest intensivt när jag var mellan arton och tjugo. Och nu blev jag påmind om honom igen. Om hur filosofisk han var; hur regelmässigt han arbetade med paradoxer, och hur han ändå nådde den där enkelheten, ärligheten, klarheten, som så många talar om.
Ekelöfs person blev här alltför omhängd av Mariaikoner, turkiska minareter, dansande dervischer. Men det var trots allt en del av hans bildvärld; Inte minst i "Diwan över Fursten av Emgion", som Mustafa Can påminde om.
Andra som sa intressanta saker om Ekelöf (och samtidigt om sig själva)var Horace Engdahl, Anders Olsson, Tua Forsström och framförallt Ib Michael. En människa som talade med passion. Och det är annat det, än den tunna svala tonen av abstrakt kulturpolerad helighet som ingen har nån glädje av.
(Se reprisen av Ekelöfs blick)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar