Bebisbikinitoppar

Nu kommer jag och undrar en sådan där dum sak igen: Hur kommer det sig att företag så lättvindigt befrias från moraliskt ansvar? Alla tycker liksom det är helt okej att ett företag (särskilt om det är stort) är ute efter att tjäna pengar, punkt slut.

I dagens DN skriver Hanne Kjöller i en sådan där liten snutt på ledarsidan, apropå att det tillverkas bikinitoppar med rosetter för spädbarn, stringtrosor för åttaåringar och smink för barn i förskoleåldern, att

"Näringslivet må ha sin logik, men ursäkta har inte de köpande föräldrarna någon? Att företagen vill fostra små utseendefixerade flickkonsumenter är ändå lättare att förstå än att föräldrarna vill det."

Och nä, ursäkta tillbaka, men det tycker inte jag. En förälder är tyvärr i många fall själv en konsument, kanske med inte särskilt genomtänkta idéer, men på ett företag sitter ju för fasen massor av smarta människor som har tid på sig att begrunda saker och ting. Det kläcks idéer, det hålls möten, det diskuteras och filuras och figureras och delegeras, och så småningom ska det fattas ett stort och viktigt beslut. Jag tycker det är hundra gånger svårare att förstå att hundratals utbildade människor som vet hur alla slipstenar ska dras i produktionen samstämmigt godkänner en bebisbikinitopp.

Jag är faktiskt lite trött på att allt ansvar läggs på konsumenten. Det är som med min syltburk i förra arg-inlägget. Varför kan inte sylttillverkarföretaget ha ett genomtänkt koncept för varan som helhet, vad gäller nyttighet, smak, utseende, säljbarhet och återvinning? Tänk om syltföretaget kunde ordna små syltpåfyllarstationer? Eller leverera sylt till affärerna i en tank? Eller ta hand om alla burkar som konsumenterna köper i stället för att vi ska fjanta runt med dem över halva stan?