Kritik av poesikritiken (igen)

Jag håller på och läser senaste numret av tidskriften Kritiker och jag undrar till vilka den vänder sig. Förmodligen till Fria Seminariet i Litterär Kritik, knappast till allmänheten i alla fall. Det finns en rörelse - inåt, mot ängslig positionering - i kritikerkåren.

Så här illa skriver Nils Olsson i sin inledande essäliknande recension av Ida Börjels "Konsumentköpslagen":

"Observera att detta inte är en parafras.

.

Häromåret fördes en något daterad och tämligen ytlig debatt på svenska kultursidor om konsumtion och identitet (delvis i kölvattnet av Sisela Lindbloms De skamlösa). Frågan om den specifikt kvinnliga konsumtionens stigma förtjänar förvisso en diskussion, men det var länge sedan konsumenterna gjordes lyckligt medvetna om sin alienation."

Meningarna är - som jag läser dem - oklart tänkta och illa skrivna. Sedan blir det förvisso bättre.

Jag anser att om den bildade allmänheten inte längre finns (vilket det påstås) måste vi uppfinna den. Kritikerkåren har ett ansvar att försöka. Men poesikritikerna skriver som om det inte längre finns några bildade människor därute, utan endast ett mindre antal fackidioter som håller på med poesi när de inte är upptagna av att skriva klart sin doktorsavhandling. Jag håller fullständigt med Therese i vad hon skrev senast om poesikritikens tillstånd.

Om ni vill läsa lite intelligent kritik i dag tycker jag att ni ska läsa Michael Horvaths recension av Lars Mikael Raattamaas "mallamerik".

Sedan har vi ju Ulf Olsson i Expressen också. Allvarligt talat, han verkar ha tröttnat på Raattamaas typ av poesi, som har blåsts upp till den mer eller mindre allenarådande, men han skriver det inte rent ut. Ändå är det ganska giftig kritik.