Ända sedan jag i tioårsåldern med febriga kinder läste Hunter Davies Beatles-biografi har jag med jämna och ojämna mellanrum kastat mig över böcker om författares, musikers och konstnärers liv. Varför den typen av biografier är så intressanta kan jag inte riktigt svara på, men jag antar att det har något med identifikation att göra. Och med den, visserligen förmedlade, men ändå känslan av att komma i närkontakt med ett kreativt centrum.
Håkan Lahgers bok "Den vassa eggen - Ulf Lundells kreativa kaos" placerar in sig bland de mer läsvärda av dessa böcker. Jag har tidigare - för länge sedan - läst Jens Petersons "Full fart genom evigheten" men Håkan Lahgers nya bok för mig återigen nära ett konstnärskap som onekligen haft sina ups and downs, men som är på väg tillbaka stort, märkte jag inte minst under läsningen av "Vädermannen" i somras som jag tyckte mycket om. (Lundells bästa bok på mycket länge.) Kanske är det så att mannen har blivit "kult" som någon av huvudpersonens besökare ute på gården i Österlen påstår i Vädermannen. Det är för tidigt och under alla omständigheter omöjligt att i dag rätt värdera hans böcker, skivor och konst - även om Håkan Lahger på många ställen i sin bok tar till liknelser med Strindberg och andra historiska stora författar- och konstnärsgestalter.
Nå, Håkan Lahger koncentrerar sig på en av de mest kaotiska men också mest kreativa perioderna av Ulf Lundells liv och konstnärsskap, nämligen åren runt 1985, med inspelningen av "Den vassa eggen" som huvudpunkt. Det handlar om alkoholen och vägen ut från den, och spruckna äktenskap inte bara en utan två gånger (även relationen med demonproducenten Kjell Andersson spelar en stor roll i boken). Jag uppskattar personligen att Lahger tar upp också den konstnärliga processen bakom ett av Lundells mest underskattade album, "Det goda livet", så trasigt men vackert på exempelvis "Klockan och korset".
Den inledande rundmålningen av åttiotalets tidsanda som Håkan Lahger gör tycker jag har ett stort värde, och jag citerar här ur bokens Intro:
"Det går lättare att bryta ny mark när Palme är död. Ingen säger emot, ingen argumenterar, ingen debatterar. Hans frånvaro är en nödvändighet för förändringshastigheten. Om Palme levt hade Sverige förmodligen gått sönder ändå, men kanske lite långsammare. Kanske med lite mer motstånd och eftertänksamhet, med aningen mer värdighet och värme. Nu är det blankt stål och nackskott mot alla som vågar andas om solidaritet och jämlikhet."
Intervjuerna med många av de medverkande musikerna - som exempelvis Backa Hans Eriksson - tillför mycket. Det blir många röster, mycket kunskap bakom raderna i Lahgers bok. Lundell har inte låtit sig intervjuas, men han medverkar i en annan egenskap som gör att hans ord och kommentarer ändå hela tiden finns med. Lundell har gett Håkan Lahger tillstånd att använda sig av hans brev.
Lahger nämner många av de likheter som faktiskt finns mellan Strindbergs och Lundells liv men nämner inte en av de mest uppenbara; bägge två har de varit och är stora brevskrivare! Det har många av oss haft glädje av - en del säkert mindre glädje. Lahger återger ett flertal av Lundells (långa) brev till framförallt Kjell Andersson vilket ger boken en speciell närvarokänsla.
Avslutningsvis låter jag Lundell själv få ordet:
"Dörrarna slogs igen på sjuttitalet
För säkerhets skull tog vi
ännu ett steg tillbaka på åttitalet
Idag
duschar vi
och gör oss redo för nyårsafton nittinio
Varje natt sliter örnen levern ur oss
och varje morgon vaknar vi redo
för ännu en dust med Dear Old GOD"
(ur Lundells långdikt "Himmelfärdsdagar" i Den Blinde Argus nr 28 - rekommenderas!)
2 kommentarer :
Lahgers bok är välskriven och mer intressant än Måns Ivarssons biografi, tycker jag. Å andra sidan så har böckerna helt olika anslag, så man bör kanske inte jämföra dem utan se dem som komplement till varann.
Det är intressant att läsa om relationen mellan Kjell Andersson och Ulf Lundell. Jag gillar också Lahgers korta tillbakblick över 80-talets Sverige. Jag minns att jag kände av det där "fölorade" på en sommarkonsert för några år sedan och skrev så här om upplevselen.
Vänd dej inte om
Under sommarturnén 2005 valde Ulf Lundell att framföra den så sällan spelade sången "Vänd dej inte om", från samlings cd:n Slutna rum 75-95, under konserterna. Sången, vars titel anspelar på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, bröt av mot det annars så publiktillvända låtmaterialet och gav en märklig nerv åt konserten. När jag hörde Ulf Lundell sjunga texten ifrån scenen så var det som att färdas tjugo år tillbaks i tiden och jag upptäckte hur sången expanderat innehållsmässigt sedan den skrevs i mitten av 80-talet och fått ett såväl dokumentärt som ett närmast profetiskt drag över sig. Det är en sång som beskriver det själsliga tillståndet efter skilsmässan mellan sångaren och hans första hustru; de avklingande känslorna som inte helt vill försvinna men som heller inte betyder så mycket längre. Trots att en tredje person finns närvarande i dialogen får man ingen känsla av triangeldrama. Lundell uttrycker snarare en resignerad smärta och en känsla av desillusion och tomhet och att ingenting egentligen betyder så mycket längre. Beskrivningen av att stå utanför den sociala gemenskapen och att ha tappat fotfästet är konstaterande. Genom att placera personerna i det nationella trauma som mordet på Olof Palme innebar så får sången även samhälleliga och politiska dimensioner. Skotten från Sveavägen ekar genom hela sången och det finns en närmast Beckettsk atmosfär av ödslighet i sången. (Lundell refererar för övrigt till ett Samuel Beckett-drama i sången) Vad vi får beskrivet för oss är inte bara skilsmässan ifrån en kvinna utan ifrån en hel tidsepok.
Under sommarturnén 2005 när jag hörde "Vänd dej inte om" blev det uppenbart hur politiskt laddad sången fortfarande är, hur väl den fångar in den stämning som rådde i samhället från mitten av 80-talet (förvirringen efter mordet på Olof Palme, starten på socialdemokratins kris och desillusionen hos den generation vars politiska medvetenhet formades av det radikala 60-talet) och hur den samtidigt på ett närmast profetiskt sätt i dialogen pekar ut den riktning som svensk politik sedan kom att ta. Som om Ulf Lundell redan då när sången skrevs, 1986, på ett intuitivt sätt anade hur Sverige skulle förändras och komma att se ut idag. Plötsligt förändrades den där dialogen i sången - som jag tidigare tolkat som efterdyningarna av ett relationsdrama mellan sångaren och hans första fru - till ett samtal, en dialog som rör sig mellan det personliga och det politiska, det genomtänkta och det undermedvetna, det enskilda och det kollektiva. Det slog mig plötsligt att någon eller några av de personer som förekommer i den där märkliga dialogen kan vara metaforer eller representanter för den politiska högervänsterskalan och att dialogen kan tolkas såväl bokstavligt som symboliskt.
Så när Lundell ställde frågan "Vart tog du vägen sen?" ifrån scenen så undrade jag naturligtvis till vem den frågan är riktad. Är frågan ställd till den f.d. hustrun eller inåt i självrannsakan ? Eller är det kanske en uppfodrande fråga till socialdemokratin, till det svenska folket ?
Bra skrivet, Magnus!
Skicka en kommentar