Maria Küchens omvändelsebok, ”Anteckningar efter en frontalkrasch med Gud” har jag nämnt tidigare i den här bloggen. Jag tycker att de stycken av boken där hon talar om en omvälvande frälsningsupplevelse inte riktigt fäster hos läsaren. Det är som om hon berättar att något stort har hänt, men texterna redovisar bara skakningarna, inte den inre innebörden i händelsen.
Annorlunda när hon berättar om sitt vardagsliv, tidigare svåra erfarenheter hon haft – och sätter det i relation till sin Gudskontakt. Då händer det något, läsaren blir inbjuden till det sköra och vackra som finns i tillblivelsearbetet av något som har med försoning och helhet att göra. Något som ändå aldrig blir färdigt, och som fortfarande är sårigt om än ljust.
Men ”Anteckningar…” är också i någon liten mån en poetik. Så här skriver Maria Küchen under rubriken ”Brinner”:
”Jag har aldrig förstått meningen med ett språk som ingenting tillskriver, med en dikt som ingenting genomlyser eller besjunger.”
Maria Küchen droppar inte namn, förutom hennes vanliga husgudar John Donne, Mike Scott och några till, boken är förvånansvärt tom på hänvisningar till den litterära samtiden – trots att Maria Küchen sedan två decennier varit en central gestalt inom den svenska samtidspoesin. Då talar jag också om hennes verksamhet som bland annat redaktör för Lyrikvännen. Ändå är ”Anteckningar…” hennes motsvarighet till Bob Hanssons ”Bräcklighetens poetik”, vill jag påstå. Jag slår upp ”Bräcklighetens poetik” (W&W, 2003) på måfå och möter dessa rader (s. 64):
”Poesi vill ju något. Att vilja något är att utsätta sig själv för världen. Bli skakis.”
Jag gör nu det här påståendet: Maria Küchen för en slags dialog med Bob Hansson, hennes bok innehåller åtskilliga blinkningar till Bob. På s. 84 till exempel, hon skriver där en slags kvinnlig motsvarighet till Bobs klassiska ”kör solen kör”. Lite snuskigt? Men mest vackert. På s. 87 står det ”Trotsets halleluja” och på s. 137 skriver Maria Küchen så här:
”Personligen är jag i övrigt enbart väldigt kärleksfullt glad att de flesta där ute mår så dåligt att de går till jobbet varje dag, annars skulle det ju inte komma något vatten när jag vrider på kranen. Apropå den där popsången som går ungefär så här: ’ Jag mår för bra för att gå till jobbet idag, jag går till jobbet någon annan dag när jag mår sämre.’”
Om inte det är en pik till Bob Hansson vet jag inte vad som skulle vara det. Men det är en rätt fin bok, ”Anteckningar efter en frontalkrasch med Gud”.
Här gör förresten Bob en rolig presentation av en bok jag tänkte läsa någon gång snart!
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2 kommentarer :
du som ständigt klagar på vänskapskorruption hos andra, hur är det med ditt eget återkommande puffande för gamle kompisen Bob H? verkar inte räknas.
Haha, du har rätt, fast bara till en del... Det är sant att Bob är en gammal kompis till mig, även om vi inte träffas dagligen direkt. Det döljer jag ju inte heller, det vore väl skillnad om jag recenserade honom som om han var personligen fullkomligt obekant för mig? Men framförallt; jag skriver ju inte dagskritik utan bedriver kritik från en position snett vid sidan av, hade jag tagit betalt för att skriva hade jag naturligtvis inte recenserat Bob. Och just den här texten är inte en recension utan någonting annat.
När jag skriver om ett nyutgivet tidskriftsnummer eller en nyutgiven bok (som Lahgers om Lundell här nedan) då är det faktiskt jämförbart med en recension i en tidning; men i den här noteringen om Bob och Maria Küchen skriver jag om litterära samband... vilket är en helt annan sak.
Skicka en kommentar