Norén och Lowden på kudden

Inget man somnar av.
Jag hade skummat Norén hemma hos nån i våras. Och förstått hur det var med honom. Och med Martina Lowden. Min magkänsla har oftast rätt.

Nu fick jag hela Norén av en vän. Gick hem och la mig med honom. Läser hela natten, oerhört påtänd. Det är ett driv i hans text, i hans liv också. Hur många människor han möter. Hur generös han är mot sina döttrar. Hur snabbt han hela tiden förflyttar sig mellan Paris, Berlin, Stockholm, Oslo, New York och Gotland. Så många teaterfestivaler, repetitioner, attraktioner. Och så blir man nyfiken som en katt; hur ska det gå med honom och A? Varför ligger det så sällan med varandra redan efter ett år? Varför säger han alltid att han älskar dem han lämnar, som lämnar honom?

Fortsätter med Norén nästa kväll. Men också med Martina Lowdens ”Allt”. Fnittrar till då och då, för lite kul är hon ju, men blir irriterad efter tjugo sidor. När man läst ML känner man sig som man blivit killad under armarna, alfapetad, retad, och använd som spegelglas. Det uppstår en bild av Martina i natten. En flicka med svarta strumpor, knäppkängor, fjärilsklänning och tunnband. Martina är ute och leker med sitt tunnband. Hennes lilla pinne petar här och var, och litteraturbandet rullar på. Särligt och luftigt, men inget man behöver. Inget att bry sig om.

Med Norén – det motsatta: Som att se genom porerna och in.

Hans dagboksspråk är vackert. Och fungerar strukturerat; en trasmattas struktur. Eller som Philip Glass´ musik, ett konstant sipprande framåt. Vågor, timmar. Ofta i rätt sorglig ton. Åtta rader om skrivandet, repetitionerna, en famn som tar in honom. Fyra rader om att han köper vackra saker, vem han måste ringa, vem han vill vara snäll mot. Och så plötsligt tjugo rader om invasionen av Irak. Den där yttre, svåra världen. Den som inte finns i Lowdens monad.

Och jag tänker som så ofta nu, med Shakespeares ord: ”Mognad är allt”. Men Lars Norén förtalas (bland annat) som gubbsjuk för att han älskat några yngre kvinnor, och de honom. Som om inte mognad kan vara attraktivt. Gubbsjuk – vad jag avskyr den där amerikaniserade kvasifeminismen. Man kunde lika gärna kalla en stor del ungdomligt alstrande för ”flick-sjukt” eller ”kill-sjukt”.

Jag ser dem båda som Litterära Djur – men också det är en beteckning jag ogillar. Kanske ska jag ta ett annat ord – nu från Martina Lowdens sommar-program. Hon talade om underbarn, som på norska heter Vidunderbarn.

Ja. Vidunderbarn är de. Oavsett ålder och kön och mognad.

För att slippa dem ser jag ett TV-program om småfåglar. Och blir märkvärdigt, humoristiskt lugn. Det finns ett liv bortom Litteraturen. Ingenting börjar, och slutar, innanför en skalle. Det bara verkar så.