Jag tar och hakar på Andreas kritikkritik, för jag läste Aris Fioretos recension av Raattamaa i DN och fick en del att fundera på. Särskilt den här passagen – alltihop handlar om kommatecknet som avslutar diktsamlingens titel:
"För Mallarmé vore det lätt att identifiera dess funktion: kommatecknet, eller 'le virgule', är Raattamaas Vergilius. Det utgör poetens guide i lögnens vida värld. Å ena sidan visar det att satserna inte rankas, å den andra att allt går vidare. Där fransmannen använde tecknet för att skapa överordning ägnar sig den yngre yrkesbrodern åt tillväxt. Språkvetare skulle tala om paratax i stället för hypotax, en teoretiskt ändlös anhopning av fraser av lika värde. Kommat som befinner sig nederst på raden är dess möjliggörare en ordens klasslösa arbetare med ena foten i källaren. Ändå visar tecknet att det inte finns gränser för en värld som spretar horisontalt. Kretsarna kan alltid utvidgas inte koncentriskt kring ett centrum som förblir stabilt, utan radikalt, i lokala hopar med globala anspråk. Kommat är hoppet om demokrati även i poesin."
Sådant här får mig verkligen att undra om man ska skratta eller gråta. Jag tror nämligen att det är exakt den där sortens teoretiserande som skrämmer bort människor från poesin. "Om ett kommatecken är en klasslös arbetare som inger hopp om demokrati så heter jag Morfar Jinko" tänker folk och bläddrar vidare till serierna. Men lika gärna skulle man ju kunna fälla en glädjetår över att det där lilla kommatecknet får så himla mycket plats och uppmärksamhet, över att någon bryr sig om det och tar det till sig och grubblar över dess funktion och betydelse. Lite komiskt är det förstås också att en poesi som svär sig fri från metaforer inte slipper undan sådana när det kommer till en recension. Undrar vad Raattamaa själv tycker om att hans komma har förvandlats till självaste Vergilius?
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
14 kommentarer :
Jag läste också den där recensionen häromdagen och komsnabbt fram till att det är en recension att gråta över, snarare än skratta. Instämmer i att det är kritik av den typen som skrämmer bort folk från poesin.
äsch, det där är inget annat än inlevelsefull läsning: läsning med fantasin, inget konstigt/märkvärdigt med det - mer av sånt, mer av längre utredningar, mindre av ängsligt bevakande, fega förbehåll, att aldrig våga tycka något, aldrig våga ha fel.
vad är det för fel med att skrämma bort folk från poesin? skräm bort fler!
Vad är det för fel med att skrämma bort människor från poesin? Ja, det var en intressant fråga. Kanske att poesi bara ska vara till för dem som orkar ta vartenda kommatecken till sitt hjärta ..? Fast jag vet inte om jag tycker just den här recensionen var så modig. Det hade varit roligare om Fioretos hade läst Raattamaas bok helt förutsättningslöst, utan att först acceptera hela den omgivande teoretiska bråten.
Jag tycker ditt inlägg lider av metafysiska föreställningar om "folk" och "människor". Vad finns det för poänger med att anonymisera den potentiella DN-läsaren och förutsätta saker om dennes reaktion som snarare handlar om din reaktion? Jag tänker på den här episoden om kompositören Morton Feldman brukade berätta:
My teacher Stefan Wolpe was a Marxist and he felt my music was too esoteric at the time. And he had his studio on a proletarian street, on Fourteenth Street and Sixth Avenue. . . . He was on the second floor and we were looking out the window, and he said, “What about the man on the street?” At that moment . . . Jackson Pollock was crossing the street. The crazy artist of my generation was crossing the street at that moment.
D.v.s. att ta hänsyn till vaga föreställningar om mannen på gatans smak och tycke tar inte hänsyn till att mannen på gatan kan vara ett jävla geni.
Barton, det skulle vara intressant att få veta om DU är "mannen på gatan" eller en intellektuell filur som försvarar honom.
Jag har någonstans hört att ungefär fem procent av befolkningen läser kultursidorna, men "folk" i mitt inlägg kan, precis som du säger, lika gärna vara jag själv. Min första, instinktiva reaktion inför Fioretos funderingar kring Raattamaas kommatecken var "herregud, vad är det här, jag orkar inte" och jag utgick helt enkelt ifrån att jag inte är ensam om att känna så.
Du kan ju göra ett experiment om du tror att jag har fel. Har du ett någorlunda vanligt jobb? Det vill säga, utanför kultursektorn? Ta och läs upp det där stycket jag citerade på en kafferast och berätta sedan för mig vad folk runtomkring dig sa.
Nja, alltså jag skulle vilja hävda att "mannen på gatan" är ett meningslöst begrepp. Ett cementerande, nedslående begrepp... Men absolut, jag kan försöka iscensätta ditt experiment om du vill göra ett experiment i gengäld: nästa gång du vill formulera dig kring "folkets" eller "människors" poesismak så föreställ dig att dessa två abstrakta entiteter även inkluderar den elmontör jag lärde känna som på lediga dagar läser 11 timmar i snitt och har ett bibliotek på över 10000 volymer, eller för den delen poeten Johan Jönson, på samma gång avancerad intellektuell och sedan tio år tillbaka anställd inom handikappomsorgen.
Men Barton, det var ju du som drog in begreppet "mannen på gatan" – jag gillar det inte heller. Jag skulle aldrig ha sagt något om "folk" om det inte hade inkluderat mig själv och människor jag känner som får spader av den där sortens kulturjournalistik. Och det är väl inte säkert att Jackson Pollock förstår sig på Morton Feldmans musik bara för att båda två är konstnärer? Så i det där exemplet kunde Pollock ju faktiskt ha varit "mannen på gatan" ändå.
Ja! Tihi. Jag projicerar också hejvilt tycks det. Men tonen och idéinnehållet i ditt inlägg fick mig att tänka att "folk" var mer eller mindre utbytbart med "mannen på gatan". Men jag ska sluta projicera saker om du slutar skriva "folk" när du menar "jag". Inget ont i din syn på poesi alltså, jag har själv ingen vidare lust att läsa Raattamaas senaste bok, men det har inget med Fioretos att göra...
Åkej, jag ska tänka mig för innan jag skriver "folk" nästa gång. Det är lätt att uppfattas som snobbig i den här branschen, har jag märkt. Hur man än vänder sig har man näsan i vädret ..
Men komman kan vara viktiga. Jag drar mig till minnes en anekdot om Nils Ferlin; hur han plötsligt kom på att han hade satt ett komma för mycket (eller var det ett för lite?) i en dikt han nyligen hade skrivit och nu skulle publicera i en dagstidning. Han rusade ner i tryckeriet och ropade "stoppa pressarna" för att ställa allt till rätta. Och hann visst alldeles i sista ögonblicket. Som poet kan jag mycket väl förstå den här historien utan att tycka den är överdriven.
Att jämföra kommat med Vergilius ter sig däremot - överdrivet.
Men Fioretos recension bekräftar ju bara det jag redan visste; att språkmaterialisterna _sidoställer_ allting i språket. Och då är naturligtvis kommat ett utmärkt hjälpmedel. Men vad är det som hindrar dagens poeter att för omväxlings skull gå på djupet? Där finns inget enkelt svar.
Att AF drar till med Verigilus är är väl mest ett utslag av litteraturnördig humor över ljudlikheten med "virgule". Nog för att han uttrycker det alldeles väldans utbroderat, men det han säger är väl inte så fasligt:
Genom att rada satser med komman emellan verkar MR vilja visa både att satserna är lika viktiga och marker ett tempo där det ena genast leder vidare till det andra, helst i halsbrytande tempo.
Och det sista kommat i titeln, slutligen: det visar på att omkastningen av bokstäver eller radningen av satser lika gärna kan fortsätta nästan hur länge som helst (det borde finnas, om jag inte räknar fel i denna sena timme, 3628800 sätt bara att arrangera de tio bokstäverna i titelorden -- och om en får fortsätta dra bokstäverna blir möjligheterna såklart oändliga).
Kanske inte jättespännande eller originellt, men ändå. OEI-idolen Kenneth Goldsmith sätter komma på ungefär samma sätt i sin debutdiktsamling. Men han sorterar fraserna i längdordning istället. Det kanske är intressantare, vad vet jag...
Också Oscar Wilde har en komma-anekdot, förresten: Någon frågade vad han gjort idag, och han svarade att han arbetat hela dagen på ett korrektur till en dikt; på förmiddan satte han dit ett komma och på eftermiddagen tog han bort det igen.
Var det inte Flaubert den där sista anekdoten gällde? Men vem vet?
"Men vad är det som hindrar dagens poeter att för omväxlings skull gå på djupet? Där finns inget enkelt svar."
Ur ett visst politiskt (aktivistiskt) perspektiv är förstås det personligt-psykologiska djupet ointressant (obrukbart) - det är snarare ett hinder! - det enda som intresserar aktivistgruppen är förstås vad individen kan bidra med i det kollektiva strävandet. Ibland tänker jag att den "språkmaterialistiska" texten vill återspegla detta.
Björn: Med tanke på de svindlande försäljningssiffror och den blomstrande lyrikutgivningsmarknaden så finns det inte så många kvar att skrämma bort. Om det beror på undermålig poesi eller kritik av densamma tvista de lärde.
Modigt? Snarare tycker jag att det är fegt att snöa in på kommatecknet och tämligen sakligt konstatera vad som pågår i samlingen. Endast mot slutet framkommer bågot som skulle kunna tolkas som kritikerns egna ståndpunkt. Men även här svajar kritikern - å ena sidan är det tröttande läsning, men å andra sidan blir det rätt rattalicious. Modigt i min bok (och även i Björns, tycks det) hade varit att välja sida och undvika detta fega avslutande förbehåll.
Tillåt mig även att revidera mitt tidigare inlägg i denna kommentarstråd, efter Barton Finks tänkvärda ifrågasättande av svepande generaliseringar och termer som "folk" och "mannen på gatan".
Just det där saxade avsnittet som refereras till i blogginlägget får mig att vilja gråta för att det skrämemr bort MIG från diktsamlingen ifråga. I övrigt finns det fina partier i recensionen också, men tyvärr förloras dessa i ordslagget.
Skicka en kommentar