Raderna: Gombrowicz

Efter Noréns och Lowdens dagböcker läser jag Gombrowicz´. Konstig ordning. Det känns lite som att komma tillbaka till orginalet. Både Norén och Lowden refererar då och då till Gombrowicz.

Men, va fan koli; alla får väl skriva dagbok. Jag tror jag ska göra det själv en gång. Och lära mig av andras misstag; undvika rapporter om (märkes)kläder, undvika skolflicksfnittret omkring den egna betydelsen, undvika att - som Gombrowicz - ständigt vara extremt upptagen av den omgivande litterära världen. G. skärskådar, hånar, sätter allt och alla på plats; enda invändningen – för samtidigt har jag extremt roligt med honom. Även, eller inte minst, när han är elak.

Och så "uppriktigheten", som alla dagböcker strävar efter. Gombrowicz strävar inte; han lattjar. Kommer in i flott kostym, ställer sig mitt i rummet och vänder ut och in på fickorna som hänger utmed benen med ludd, tobaksflingor och gamla söndersmulade pappersnäsdukar. I samma anda går han på alla andras orimliga självhögtidlighet. En lisa för var och en som mött för många kulturpundare i sitt liv.
__________________________________________________

"Det fanns en tid i Europas liv då man till samma frukost kunde bjuda in Nietzsche, Rimbaud, Dostojevskij, Tolstoj och Ibsen - sinsemellan så olika personer som om de kom från varsin planet - och vilken frukost skulle inte sprängas av en sådan samling gäster? Idag skulle man kunna arrangera generalbankett för hela den europeiska eliten, och den skulle avhållas utan gnissel och gnistor.
På en sådan avtacklad grund växer impressarions skamliga roll allt mer...litteraturen knuffas ut ur individualiteten och råkar i händerna på utomandliga, samhälleliga faktorer. Pris. Tävlingar. Akademier. Yrkesorganisationer. Förläggare. Press. Politik. Kultur. Ambassader. Kongresser. Här ska organiseras och ses till att det fungerar - funktion och organisation har blivit iglar som suger ut ett redan anemiskt blod. Detta skulle i mina ögon inte vara så katastrofalt om trycket baraa kom utifrån, för kostens människa vet att hon inte är en samhällelig person och förvarar sina instinkter mot profana frestelser. Som vi vet kommer samhället alltid att kräva mer av oss än vi kan ge det. Men värre är som sagt att litteraturen blir mindre levande och till följd av det förlorar motståndkraften och förmågan att producera motgift..."

(min kursiv.)