Mascara

Mascara, mask, maskera.

Vackert, som kajalen kring Tutanchamons och Nefertites ögon?

Ibland.

Fast jag undrar om det finns en lågkonjunktur-mascara också?
Något i stil med att klädbutikerna utstrålade enbart svart och grått redan före depressionen.
(Ja, jag är flickan som kallar saker vid deras rätta namn; alltså depression).

Nu i finanskrisens dal återfinner vi affischerna som får oss att glömma: En från RFSU, numera helt kommersialiserat; som gör reklam för olika sätt att klippa sitt pubeshår, åtta varianter, allt för att de vill sälja rak-gel. Klipp till ett hjärta på muttan; det man inte har inuti får man ha utanpå.

Strax intill finns affischen om mascara. Den som nu är dubbelt så effektiv, och förlänger dina ögonfransar till det dubbla. Flickans ögon, inte så stora, blänker som en odlad pärla mellan de långa, utvikta håren. Fransarna är tjocka, som om ögat också var ett kön. Och det har han ju skrivit om, den förvirrade och intressante Bataille, i sina sjuka texter om ögat. (Ögats Historia, 1983).

Själv känner jag mig lite som en variant av Snobbens väninna: "what can you do with a person who´s got naturally curly hair". Så: vad kan man göra åt en person som har naturligt vackra ögon?

I varje fall inte sälja in en ny mascara.
Som ju alla vet faller ner i randiga strömmar vid första möte med närheten. Hellre då en schysst kajal.

Hur något ser ut, och hur det känns, och att blanda samman det, är signifikant för vår tids nevros. Mest exponerat i Amerika, där man föredrar okänsliga tuttar och munnar som, i alla fall under några år, ser "rätt" ut, framför bröst och munnar som känner och känns, soft och levande. Och som inte går sönder och krackar ihop i andra halvleken av livet.

Men, som alla vet, är plastikkirurgin en stor marknad, och blir större av människans osäkerhet; unga flickor börjar fixa sig redan vid 22, svarta vill bli vita, och vita vill ha negermun, och svarta vill ha rakt hår, och vita vill ha superpattar, supersnorre. Konstruerad lök.

Rör inte min kropp! Ne touche pas a mon pôte!