Det märkliga är: Hur scenografin vibrerar som en stum huvudroll bakom de sprattlande, bånglande skådespelarna i denna tjugotalspjäs, som en tysk regissör – Michael Thalheimer – satt i gungning. Scenografen heter Olaf Altmann, och han får den första rosen.
Rosen har taggar. För detta är inte en ofarlig kulturprodukt. Nu – och det var ett tag sen – sitter jag i Dramatens stora salong och ser något som liknar det jag ser på stan när jag åker hem en lördagskväll. De skrikande, ylande fulla tonårsbrudarna, de packade grabbarna med machofasoner och gutturala läten, krog-gubbsen som vacklar och babblar hysteriskt och famlar efter kött. Famlar efter brudar. Brudar som famlar efter något. Som inte famlas kan.
I Ödön von Horváths pjäs ramlar poletterna ned som om de var gjorda för vår samtids hål. Konjunkturkrasch och trettiotalsdepression. Arbetslöshet, manlig maktlöshet och kvinnomissbruk. Svåra tider, folk som lider, och folk som hukar under överheten, chefen, de som har lite äcklig makt och pengar.
Allt detta är inskrivet i ett klassiskt intervall; en eftermiddag och en kväll och en natt. En oktoberfest med öl och sludder och sång. En ensamhetsorgie där alla utlämnas till varandra på nåd och onåd, och mest på satans onåd. Där ansikten vänds mot ljus som inte kommer från gud, utan från en svävande zeppelinare eller en stjärnbild.
Regin är energisk. Det syns att Någon hållit fast vid sin bild, och satt den ända ut i varje fingerled på skådespelarna. Det låter despotiskt, men ser ut som en frigörelse: Här expanderar kropparna i överdrivenhetens stilisering, lite som i Pina Bausch´ dansteater. Det kräver mycket av skådespelarna; både kyla och plastik och säkert tajmade utbrott.
Allt detta lyckas de med. De sprattlande ensamma figurerna mot rummets svarta fond når hjärtat.
Distanseringeffekten fungerar; jag tolkar inte, jag ser och hör. Och marionetternas banala liv lyser trasgrannt mot den svarta scenens djupa grund: Den historiska realiteten.
Die verhältnisse, som Brecht skrev, i tolvskillingsoperan, några år innan von Horváth skrev sin version av förhållandena.
”Ibland tänker jag; vad är en människa i jämförelse med en stjärna?” säger en flicka i pjäsen.
Och jag tänker, i min fåtölj: Vad är en människa tillsammans med en stjärna?
Att det är så frågan borde ställas.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar