Wagner zappar man inte

Vem kunde trott det: Wagner?

Och just Valkyrian?

Inte jag. Men där satt jag, förtrollad som värsta bayreuthfreakset.

Valkyrians aria, och den vilda ritten, (heter den så? rätta mig ni freaks av börd!)
Så jävla storslaget. Vackert. Massa joksig mytologi i bakgrunden; men det fina var att Staffan Waldemars Holms uppsättning fick mig att tro på de här melodramatiska varelserna. Bara känslor i flera timmar. Som ett kulturellt ångbad.

Och scenografin så stram och vacker att jag börjar tro på konstnärsparet Bente Lykke Möller och hennes man (det har inte hänt förut).

Roligt också att minnas: Hur den glade Fellini i sin film 8 1/2 använder Valkyrians tema i ett helt annat sammanhang. Och det var där jag först hörde den: tatatatata - tatatata - ta, i en överexponerad filmscen från kurorten, där kuriösa människor sammanfaller, under Fellinis stjärna.

Nej, Wagner zappar man inte. Jag hann bara koka te i pausen.
Aja. ha-ha, aja -ha-ha. Ja, ni vet hur det låter när ni hör det.
_____________________________________________________

se även: http://www.st.nu/noje/index.php?action=visa_artikel&id=535144