B. K. Ö.

Bruno K. Öijer är viktigare för den svenska poesin än någonsin, men varför är han så ensam i det han gör?

Ett stort tack till Bruno K. Öijer, som jag såg framträda på Södra Teatern i onsdags på hans 57-årsdag. Grattis i efterskott, om jag inte hann säga det när vi möttes.

Bruno lyfter upp den muntliga poesin och berör var och en av oss i publiken; bortom min personliga beundran för honom (som finns där) är detta i sig oerhört viktigt.

Jag fick också tillfälle att säga detta till honom… och en del andra saker. Minns knappt vad jag sade. ”Kul att du kunde komma”, sa han enkelt, för vad ska han säga. Det var ett speciellt tillfälle.

Jag vill påstå att scenpoesin och Stockholm behövde det här, två och en halv timmes ensamföreställning (inklusive paus) med ett på det här stadiet av hans utveckling oerhört brett register av mänskliga erfarenheter representerat i hans diktning. Jag märkte det när jag tog del av hans nuvarande repertoar, som spänner över trettio års diktning, hur teman har breddats och utvecklats. Hur kärlek, ömsinthet och explicit samhällskritik alltmer har kommit in, kanske från olika håll, men som samverkande krafter i livesituationen. För Bruno är det självklart att poesi ska fungera både i muntlig och skriftlig form, i det fallet kunde vi inte vara mer ense. Det borde vara så självklart; ändå verkar det vara så svårt och faktiskt en aning kontroversiellt fortfarande efter allt som Bruno (och andra) har gjort. Nivån i den svenska poesin har höjts genom en enda persons framträdande, vilket är både rörande, underbart och lite sorgligt, och jag var med när det hände.