2009-02-25

Oförmögen att sätta punkt (med bonusmaterial från Tribunalen)

Det finns inget centrum i dagens språkmaterialistiska poesi, däremot oändligt expanderande förorter. Sprawl är som bekant ett nyckelord, ett positivt begrepp för bland andra Raattamaa. Oöverskådlig och ogripbar, på samma sätt som många av dagens storstäder, sträcker sig poesin i alla riktningar och upphör att existera i form av enskilda dikter. Den upphör kanske t.o.m. att vara just dikt. Poesi som saknar centrum eller diktsubjekt blir aldrig färdigskriven, ens i sina enskildheter, punkt går aldrig att sätta. Därför blir också böckerna tjockare och tjockare, som en slags motsvarighet till megapolis. (Det samma gäller för övrigt kulturtidskrifterna.)
Sovstäder och shopping malls formar dagens poesi. Jag kan tänka mig andra inspirationer.

Det är sannerligen en klyscha att se det som ett uttryck för ”ökad demokrati”. Alla får komma till tals, alla får klottra, men det är ”utbildade poeter” (skrivarkursade) som sammanställer rösterna och filtrerar dem genom sina subjekt. Som alltid. Bara att subjekten har gjort sig osynliga, gått under jorden, i sina hoods.

Jag talar om svensk poesi i dess helt dominerande former under åren 2003-2008, med en startpunkt för denna tendens cirka fem-tio år tidigare.

Huvudproblemet är att poeterna inte längre söker det rätta ordet (le mot propre) utan en slags brusets encyklopedi. Det gör dikterna långrandiga och motsatsen till bitande. Och när det någon gång bränner till, ska den personliga problematiken förnekas. Vad man än tycker om Lars Noréns dagböcker så framstår de som ärliga jämfört med Johan Jönson, som förnekar att han skriver subjektivt i ”Efter arbetsschema”. (Uttalande på Teater Tribunalen 18/2: Jag skriver inte det som är subjektivt, utan det som är möjligt.)

Inga kommentarer :