Dagar i Aten (5)

Tempel och kyrkor, katter och grönsakshandlare. De ingår i stämningen.
Men så är det något annat: Den stora mängden människor. Fem miljoner.
Det går inte att göra den mängden konform. Det går förstås inte här heller – men det ser ofta ut så.

Jag åker buss i Aten, åker en hel del taxi; det kostar fortfarande hälften mot Stockholm. Den välfungerande Atenska tunnelbanan är en annan erfarenhet. Logistiskt briljant; med tydliga anvisningar upp och ner i enorma rulltrappor, och med rena, inte nerpissade hissar. Man vandrar i tio minuter, högersväng, vänstersväng, rulltrappa upp, rulltrappa ner, högersväng, och yes! Rätt. Det är som en återkoppling till mytologin: Minos labyrint, med Minotauren i centrum. Den labyrinten kunde man gå bort sig i; och Thesevs, som var anlitad för att döda Minotauren, behövde Ariadnes tråd för att hitta ut ur den.

Atens tunnelbana är snygg på ett rent och klassiskt sätt. Väggarna är kalkfärgat ljusa; perronghallar och tunnelhöjd betydligt generösare än i Stockholm. Det syns att stadsarkitekterna tänkt i linje med Parthenons harmonier. En stolt tunnelbana, där man känner sig trygg på grund av formatet och ljuset.

Hemma igen märker jag att Stockholms centrala tunnelbanestationer har något ängsligt och sanitärt över sig. Lillfunkis-estetik. Hötorget: Ett praktiskt skolkök med ljusblått kakel. Rådmansgatan: En torrlagd simhall med gult kakel. Odenplan: En fyrdubblad badmintonhall. Jag kommer inte ihåg färgen på kaklet där ens efter fyrtio år.
(Man får trösta sig med Siri Derkert och de andra konstnärerna som fick ta hand om stationer som byggdes senare. Några av de tuffaste är fortfarande hennes, och Ulrik Samuelssons i Kungsträdgården. )

Men jag skulle ju säga något om folket. Och om turisten som senkommet inser vad själva folket betyder. Inte som massa, men som myriader av öden. I Aten känns det att varje människa är ett öde. Ja, jag vet; formad av sociala omständigheter, familj, klass, ekonomi; jag kan min läxa. Men det är inte den jag håller mig till när jag sitter mitt emot folk på en buss eller tunnelbana, eller ser de gå förbi vid torget. Det jag oftast ser är människor som verkar kämpa. Gamla eller medelålders eller barnfamiljer spelar ingen roll. Deras kroppar och ansikten uttrycker att det befinner sig mitt uppe i ett ansvar; något de inte kan släppa. Att de klarar sig, men nätt och jämnt, och att ingenting är så självklart. Det är det jag menar med öde; att existera som ett enskilt öde förutsätter att det inte finns någon smart fil att lägga sig i; inget helt säkert kort på den stora och oorganiserade grekiska arbetsmarknaden, där folk ofta kombinerar ett vanligt kneg med svartjobb, för att överleva.

Det sägs att greker har känsla för det tragiska. Jag vet inte. Men det är ett folk som genom århundradena kämpat och försvarat sig mot invasioner, som gjort uppror mot förtryckare, och som sätter ordet Eleutheria/Eleutherios – fri – högt. Senaste gången de slogs för sin demokrati var under juntatiden.

Jag ser många fler halvfattiga än i Stockholm; folk med gammaldags kläder, och omoderna frisyrer; frisyrer som var nya i Årjäng 1952. Jag ser inte en enda kvinna med slingor i håret i Aten. Det har nog ingen mening att sitta av ett par timmar med en plastmössa med små hål i för slingfärgning, när man har fullt sjå att klara sina räkningar till nästa månad; eller med att kunna överleva på sin lilla änkepension.

Jag ser många allvarliga ansikten, många trötta, men också många som drabbas av vänlighet så fort man frågar dem något. Jag ser nästan aldrig någon som spelar cool, eller är kåt på sina egna skor. Jag tror att de allihop, nästan alla fem miljonerna, vet mer om döden och livet och kärlekens allvar än uppkomlingarna i Vasastan. Det må vara min förenkling eller min intuition; jag försvarar det senare. Jag tror människor ångar ur sig det de varit med om, eller aldrig varit med om; och att genomsnittsgreken gått igenom mycket mer av det man kallar ett riktigt mänskligt liv, med sorger och lyckor och djupa känslor, än de hypade typerna vid Stureplan och Karlaplan.

Jämlikhet finns inte. Men har man tur lever man som den människa man är; har man otur blir man en kopia ur medelklassens arkiv för klonade uppenbarelser. Med eller utan plastikoperationer.

Men, nej, jag idealiserar inte den atenska människan: där finns en hel massa småborgerlighet och ängslig invandrarskräck. Men där finns också den verklighet som uppstår omkring allvarsamma människor, kämpande, icke bortskämda personer, som har att klara sig så gott det går.

Jag är turist; och turisten är alltid överklass i landet dit hon reser. Men på den myllrande människogatan vid Omonia kan en lågavlönad kulturarbetare trots allt känna igen sig. För även om jag skulle vara hundra gånger mer favoriserad av ödet än en grekisk arbetare eller tjänsteman, så skaver också mitt öde mot den stora glassiga europeiska strömmen av superlöner, slingat hår, slingade anpassade känslor, små pikanta upprorstrender, och tankar – korta och fåfängliga som twitters.