Åsa Linderborg – föga trovärdig som yttrandefrihetens förkämpe

Jag hade från början en ganska hög uppskattning av Åsa Linderborg som skribent och även kämpe för yttrandefriheten (jag stötte på henne i samband med den s.k. Ordfront-fejden i början av 00-talet). Men saker och ting har fått mig att bli betänksam.
Hennes artikel om Berlinmurens fall har redan diskuterats av många. Jag upplevde den själv som häpnadsväckande, och det inte i någon positiv mening. Det finns en någorlunda vettig politisk analys i andra halvan av artikeln, tycker jag. Visst har välfärdssamhället tryckts tillbaka under de två senaste decennierna, ungefär, och kommunismen fyllde möjligen någon slags funktion som ”hot” för de västerländska kapitalistiska samhällena. De ledande politikerna vågade inte driva våra samhällen alltför långt i ojämlik riktning så länge de ”kommunistiska” samhällena (som i verkligheten bara var en slags lögnaktiga potemkin-kulisser) existerade som möjliga alternativ.
Nu har jag i och för sig aldrig trott på de s.k. realsocialistiska staterna, som några positiva förebilder, utan sett dem som diktaturer, även om vidden av förtrycket först blev uppenbar för alla efter murens fall.
För alla, säger jag. Men inte för Åsa Linderborg.

Det skrämmande med hennes artikel är att hon så tydligt går ut med att hon faktiskt trodde på utvecklingen inom östblocket, bejakade den och själv ville vara en del av den. Murens fall fick henne inte att ändra åsikt, i alla fall inte till en början, i stället ger hon uttryck för en stark sorg och en känsla av att hela hennes värld rasade samman i den processen där också Sovjetunionen kom att monteras ner.
Hon gästade det socialistiska Ungern som hedrad medlem i VPK:s ungdomsförbund strax innan muren föll. Tydligen såg hon inga nackdelar med systemet i öst, ens när hon mötte det på nära håll. Hon ger uttryck för ett selektivt seende gentemot de kommunistiska staterna som hon visserligen inte är ensam om, men som var vanligare på 20- och 30-talen. Och det är långt ifrån klädsamt för en kulturskribent och t.o.m. kulturchef att så uppenbart vilja vara en del av den socialistiska nomenklaturan. Let’s face it, hon hade så gärna varit med och styrt en svensk Sovjet-stat.

Jag besökte själv DDR kort innan murens fall och fick intrycket av en ganska otäck polis- och militärstat även om man som turist i öst erbjöds väldigt charmerande och sexiga kvinnliga guider – säkert en medveten policy. Åsa Linderborg framstår som antingen naiv eller dubbelmoralistisk, någon som schackrar med yttrandefriheten, vilken naturligtvis hade varit bland det första att försvinna om Sverige hade blivit ett ”kommunistiskt” land (Trotskij avslöjade på ett tidigt stadium, att revolutionens moderland Sovjetunionen inte var kommunistiskt eftersom löneskillnaderna var större än i Storbritannien och arbetarna levde sämre än djur.)