Det finns fortfarande bra texter i tidningarna även om de är undantag

Jag skiter i om det kallas kulturjournalistik eller inte. Jag har i alla fall hittat några riktigt bra texter i de ”breda medier” jag tagit del av på sistone. Marcus Birros krönika "Jag vet hur man talar med de döda" är nog det bästa jag läst av Marcus Birro, alldeles oavsett genre. Trots det allvarliga ämnet blir texten till ett härligt flöde, i en blandning av de för skrivandet kanske vikigaste ingredienserna: inspiration, hantverk och livsavtryck

Och Nöjesguidens klubbredaktör Parisa Amiri visar i sitt reportage "På besök i vuxenvärlden" hur hon som 19-åring med (spelad?) oskuldsfullhet effektfullt och roligt kan avslöja vuxenlivets hela torftighet, inte minst den sorgliga institutionen Arbetsförmedlingen.

På Kulturnatten på Tidskriftsverkstaden i lördags pratade vi en del om skillnaden mellan popjournalistik och torr akademism (Alice Eggers förstod precis vad jag menade när jag inledningsvis gjorde denna uppdelning).

Journalistik ägnad populärkulturella fenomen, speciellt inom pop/rockmusik utmärker sig genom några särdrag; skribenten som t.ex. hyllar ett visst band, försöker inte argumentera för sin sak, utan snarare övertyga genom ett sprudlande charmigt eller slängigt skrivsätt. Istället för att underbygga eller hitta argument höjer man rösten! Och här kommer då hela livssituationen in; skribenten vill gärna få högre trovärdighet genom att ställa sig så nära bandet som möjligt, alltså blandas allt möjligt annat in, som klädsmak, umgängeskrets, det faktum att skribenten kanske bott i London i fem år… Att skribenten har festat med namngivna popstjärnor förefaller inte heller vara oviktigt. Eventuella bristande sakkunskaper döljs av hipphetsgrad och närhet till den kultur som skildras. Tänk Andres Lokkos artiklar i tidskriften Pop (där han i mitt tycke avslöjade hisnade kunskapsluckor vad gällde 1960- och 70-talets popmusik, men kom undan med det genom sina kärleks- och lojalitetsförklaringar till just det fenomen han hyllade för stunden), tänk också den unga Linda Skugge som festade med namngivna indie-poppare i sina krönikor!

Mer internationellt och kanske också mer läsvärt, Nick Kent i New Musical Express. Jan Gradvall skriver intressant och på sina ställen mycket talande om Nick Kents bok ”Apathy for the Devil” i DN

”Nick Kents legendstatus inom rockjournalistiken har inte bara med hans språk att göra. Nick Kent levde som de rockartister han skrev om.”

Just det, det är precis det jag menar!

Akademisk journalistik är precis motsatsen till ovanstående. Skribenten döljer sig bakom en avancerad terminologi som han/hon tillägnat sig under många års doktorandstudier vid något universitet. Livsföring spelar mindre roll, det är beläsenhet och att hänvisa till någon aktuell teoribildning som gäller. Ibland kan förvisso språkliga nykonstruktioner tillföra någonting även till detta skrivande, och det är ju inte heller alltid helt opersonligt, även om det tenderar åt det hållet.