Det är något speciellt med riktigt bra poeter, eller riktigt bra artister också, för den delen. De förlöser ditt eget skrivande, ditt eget skapande. De ger dig inspiration.
Namnen behöver inte vara originella, men kombinationen blir just din egen och på vägen förlöses din egen röst. Du vet inte hur det går till. Plötsligt är det du som talar och inte den poet du ursprungligen inspirerades av. Är det inte helt naturligt, egentligen? De sämre poeterna påverkar dig inte så mycket, du vill helst bara bort ifrån deras sällskap. (Men visst blir man påverkad av att läsa t.ex. Johan Jönson, jag förnekar inte det; det är något väldigt massivt och samtidigt uppluckrande, utmattande över det. Men det är inte någon riktigt bra poesi, de starka raderna är alldeles för glest utspridda och insprängda i ett block av monoman ideologi.)
Jag vill just nu lägga till namnet Margareta Renberg till denna lilla kanon jag samlat ihop, av poesi som fortfarande känns levande i vår samtid. (Hon tillhör ju vår samtid även om hon gick bort för några år sedan, alldeles för tidigt.) Hennes efterlämnade dikter i volymen Tröst för ett tigerhjärta är väldigt stark läsning, och det är poesi av just den sorten som jag talade om här ovan. En sådan som leder en vidare, in i en själv, ut i världen, med delvis nya strategier, tvingar en att ompröva sitt eget tänkande, ta ett djupt andetag och fundera över sin egen röst innan man tar till orda igen.
Om det inte är sättet att skriva så är det något annat man påverkas av, kompromisslösheten, jag vet inte. Vad var det som fick en att börja lyssna på Dylan eller Cohen en gång? Identifikation? En längtan bort? Kvinnorna och vinet? Patetiskt. Men lyssna än en gång till någon som gjorde något helt eget av vad som ursprungligen var starka Dylan-influenser. Vem förnekar i dag att Bruno K. Öijer är helt sin egen? Och att han i sin tur inspirerar tusentals unga poeter, sätter dem på spåret efter något, att leta efter källan kanske. Vi är miljarder på den här planeten men ändå är var och en unik, hittills har inte något samhälle kunnat ta ifrån någon hans individualitet så vida det inte tillgripit mord, var och en som framhärdar i sitt konstnärskap finner sin egen röst, så vida det är något med honom eller henne. ”Vinden blåser vart den vill, och vi hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far”, för att tala med Bibeln.
Så tror jag att det måste det vara när man möter något riktigt bra. Det handlar inte om imitation utan om nyskapelse genom en ådra man äntligen hittar tillbaka till. Den stora traditionen som inrymmer också denna röst.
Se
så djupa
svarta hål
det plötsliga regnet
av brinnande hjärtan
har gjort överallt
i den nyss så vita
snön.
(ur diktsviten JAG HAR TAPPAT MINA VANTAR, "Tröst för tigerhjärtan" s. 127)
Till sist en liten uppmaning: Läs Boel Schenlaer om Margareta Renberg på norrländska litteraturtidskriften Provins nystartade nätupplaga, eProvins. (Boel säger också en del i förbigående om lyrikfejden som hon och jag var inblandade i under 00-talet när vi jobbade på Lyrikvännen bägge två, hon som redaktör, jag som medarbetare. Hennes rader skrevs innan debatten blev aktuell igen i senaste Lyrikvännen, här och på Axess-bloggen.)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar