2010-08-27

Blankettfobi

Något som är irriterande när man söker jobb är bemanningsföretagen. Det behövs webbredaktörer någonstans men man får inte veta var eller hos vem. I stället ska man via jobbannonsen gå till en central och helt opersonlig sida och fylla i sjutton miljoner uppgifter om sig själv. Om vem man är och vad man vill och vad man kan och har gjort hela livet. Och till på köpet ska man skriva ett personligt brev. Och berätta hur gärna man vill ha det där jobbet. Som man inte vet någonting om. Och skriver man ingenting utan bara laddar upp sitt CV så ser det ut så här i ens profil.

6 kommentarer :

Andreas Björsten sa...

Det där handlar om lathet från företagens sida. Det kostar pengar och kompetens att genomföra anställningsintervjuer, som också kräver människokännedom och ett visst mått av empati från företagets sida. Det handlar vidare om juridik; de vill att den ansökande frivilligt ska avslöja alla "svaga" sidor hos sig själv.

I tidningen Arbetaren nr 17/98 avslöjade jag hur Manpowers dåvarande fyrsidiga ansökningshandlingar såg ut. Vilken typ av intima och kränkande frågor de ansåg sig ha rätt att ställa till arbetssökande. Jag fick känslan att en del av frågorna var olagliga i Sverige (det ligger i en gråzon, men hela förfarandet att ställa frågor om allt mellan himmel och jord till den arbetssökande kommer från den amerikanska arbetsmarknaden), till exempel frågorna om graviditet och eventuella sjukdomar. Jag ansåg mig behöva "låna med mig" ansökningshandlingarna, för att kunna skriva om detta. Jag förvandlades alltså från arbetssökande till journalist i den stunden. Företagets representant sprang efter mig och hotade mig. Apropå stridbara författare/journalister.

Helena Looft sa...

Eftersom man ändå inte vill jobba på ett företag som är slött och saknar människokännedom och empati så kan man ju i så fall lika gärna strunta i alla jobb som går via bemanningsföretagen ..?

Andreas Björsten sa...

Helt rikigt. Problemet är att de sugit åt sig en ganska stor del av svensk arbetsmarknad redan. Socialdemokratin har släppt in en trojansk häst faktiskt som bidragit till en total omvandling av svensk arbetsmarknad, arbetstagarens ställning har ju blivit kraftigt försvagad. (Att borgarna ville ha in bemanningsföretagen på bred front var däremot ingen överraskning.)
Just inom journalistik tycker jag företag som Manpower passar sällsynt illa; en journalist ska ju vara kritisk till sin läggning, precis en sådan egenskap som bemanningsföretagen inte uppmuntrar!
Här en lite mer humoristisk vinkling på problemet, skrivet när företeelsen kom in även på medieföretagen.
http://www.sourze.se/Nisse_fr%C3%A5n_Manpower_blir_journalist_10248181.asp

Andreas Björsten sa...

En annan sida av saken, samhällsutvecklingen: Hade Arbetaren fortsatt att publicera mina texter, som de gjorde 1991-2000, hade jag lagt även den här kortisen där. I stället fick jag betala 100:- för att få ut min text på Sourze. Men det är samma text, bara sämre status och hårdare arbete!

MJE sa...

Du är inte ensam om att hata de elektroniska formulären. Men de är bekväma för bemannings och rekryteringsföretagen. Eftersom alla ansökningar per automatik är digitaliserade efter deras format kan de göra enkla utgallringar med hjälp av sökord.

När det gäller de anonyma annonserna från bemanningsfirmor så är det inte ens säkert att det finns jobb. Jag har sett exakt samma annons användas flera gånger av samma företag under en kort tidsperiod. Men de får in en massa CV'n på det sättet och det är en vinst för dem.

Helena Looft sa...

Usch. Jag blir alltmer negativ till hela grejen, känner jag. När jag sökte jobb i förra vändan (våren 2009) gick jag igenom alla de där fylla-i-formulär-procedurerna och det resulterade inte i ett enda jobbförslag. Jag skippar bemanningsföretagen hädanefter!