Fransk filmvecka - zzz

Vissa filmer är som glass, medan man tänker på något annat smälter de sakta, man kan inte få upp dem ens med sked.

Det märker jag när "Cleo 5 till 7" rullar på. Inte så mycket roligare var det att för tredje gången se om "Till sista andetaget", trots att Belmondo och Seberg gör sitt yttersta, och tidsandan sitter som en smäck. Fransk film är bäst om man sett den före 1970, innan den smälte ned till...vad?...bildsatt existentialistisk sås?

Ibland är det skönt att upphöra med den beundran man en gång kände. Svartvit beundran. Glass med russin och tryffel.

Men se för allt i världen "De fyrahundra slagen", den är fortfarande verklig. Som murad i förändringens sten.


Svt 2: Lörd. 21.Aug 22.50