Jag vet inte om det bara är en känsla jag har, eller om det är en allmän sanning hos alla som skriver, men att ge ut böcker känns inte längre lika kul. Bästsäljerismen når ständigt nya höjder (läs dalar) och det brukar sägas att det aldrig har varit så många hel-, halv- och kvasikändisar som kallar sig författare som nu.
Alla unga är dessutom så smarta – de skaffar sig ett namn först och ger sedan ut en bok. Så där var det inte på min tid, frestas jag att säga, för det var faktiskt inte så på 80-talet när jag på allvar började skriva och skickade manus hit och dit. Visst, det fanns debutanter som var mer eller mindre pr-medvetna, men det var mer så att vi skrev eller gjorde en tidskrift enbart för sakens skull.
I dag i DN:s kulturdel skriver Jonas Tente om boken Strindbergs stjärna, en storsäljare på förhand, av Jan Wallentin. Recensionen inleds så här:
"Låt oss vara ärliga. 'Strindbergs stjärna' hade inte recenserats här om det inte vore för att författaren är svensk och för att det har varit ett förfärligt tjat om de enorma förskott den har inbringat på den internationella bokmarknaden."
Thente faller alltså in i samma tjatkör som han kritiserar och man kan undra vad i hela friden hans ärlighet ska tjäna till? Skit i att skriva då, tänker man, men i stället får Wallentin en helsida i Sveriges största tidning och Thente framstår som helt viljelös och styrd, antingen av marknaden eller av sin chef. Ja, det är väl samma sak, förstås, men trött, det blir man.
I senaste numret av tidningen Studentliv som jag får för att jag pluggar finns en artikel av Johan Åkesson som heter "Utgivna underhållare". "Nu blir varenda kändis författare också" är underrubriken och Stefan Mählqvist, docent vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, uttalar sig och är kritisk, minst sagt. Han vill inte kalla höstens uppsjö av "kändisböcker" för skräplitteratur, står det i artikeln, nej, han vill över huvud taget inte kalla dem litteratur:
– Dessa böcker är bara skvallerpress på ett nytt sätt. Förr fanns enbart veckotidningar för de här personerna, nu har de också bokförläggare. Och massmedia hakar på och exponerar dem.
Då jublar man lite i stället och gläder sig över att det fortfarande finns klokt folk som ser vad som är vad. Själv känner jag ju att det inte spelar så stor roll längre hur jag publicerar mina böcker. Alltså, om jag ger ut dem själv eller via ett förlag. Jag kan se att det finns för- och nackdelar med bådadera. Och som en kvalitetsstämpel verkar ett förlag inte längre spela någon roll.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
7 kommentarer :
Klokt om Thentes recension - som var dålig. Mer dunkelt hur du rellaterar till Wallentin. Har du läst boken eller stör du dig på hur en debuterande och omeriterad författare når, i dina ögon oförtjänta, framgångar?
Jag hade faktiskt aldrig hört talas om Wallentin och fattade inte ens att han är debutant (det står inte i recensionen). Således tänkte jag bara "bestseller" och utifrån det irriterade jag mig på Thentes recension.
Sedan måste jag väl säga att jag inte betraktar den sortens framgångar som oförtjänta. Vissa böcker säljer, det är ju så och jag tycker inte att det är orättvist, det är på något sätt en natur- eller marknads- eller litteraturlag. Det som är mest tråkigt är väl att det roliga, spännande och intressanta med litteraturen vattnas ur i flödet av "kändisböcker" och osjälvständig journalistik.
Och nu såg jag ju att DN hade skrivit om Wallentin i senaste boklördag, men det gör egentligen bara det hela ännu konstigare.
Att jag hade lyckats missa den artikeln (som är lika stor som Thentes recension) säger också en hel del, inte så mycket om mig som om DN:s kulturbevakning.
Håller med om det mesta Helena, men jag tycker så här; Carolina Gynning Egogirl ett och två, jada, låt henne hållas, hon har sitt kitt. Och är faktiskt lite rolig.
Det som irriterar mig mest är att verkligt populära författare inte använder sin makt bättre: Så til exempel när Jan Guillou skrev en bok med den smarta titeln "Tjuvarnas marknad", som handlade om finansbögeriet med stora pengar under bord, och mutor, och placeringar i skatteparadisens fonder, och höjdjurs trolleri med andras pengar, så gjorde han en okej satirisk resa, men utan att riktigt förklara för läsaren vad de där herrarna höll på med. Alltså; han missade chansen att via populärlitteraturen skapa en riktigt cool och kunnig historia om just, de höga hönsen och deras tjuvmarknad. Slarvigt av Guillou.
Men min point är naturligtvis inte att varenda liten kock"professor" ska stulta ut i livstilsböcker, och varenda Big Brother-brud skriva sitt livs historia, allt det där äcklar mig. Min point är bara att en marknadsmässig författare kan ha en bra uppgift, Guillou har då och då fyllt den uppgiften, att förlagen nu ängslar ihjäl sig efter nån som nuttit i lilla TVnoffan, ja det är ett skitproblem till som jag knappt orkar ta i.
Men det är väl klart att det finns bra författare som säljer, och viktiga böcker som säljer, en av mina all time favourites Salinger är ju ett exempel på det.
Jag gillar dock tanken på att dela in böcker i litteratur och ickelitteratur – det där med skräp vs kvalitet och fin- respektive populärkultur tycks ju ändå ha spelat ut sin roll. Och då tycker jag som så, att en seriös kultursida helt enkelt ska strunta i ickelitteraturen. Den klarar sig ju så bra ändå.
Joda, allright! Men ickelitteratur bör då gälla för kändisskramlet, inte för bred litteratur med någon form av tidskildring som kan intressera: Inte ens Mobergs böcker hade alltid någon särskilt hög litterär kvalité. Men dock något annat. Eld?
Skicka en kommentar