Kungsan – Skeppsholmen, med Nietzsche.

Jag har inte varit här nere sedan jag dog. Ett halvår sedan. Man kunde använda begreppet uppståndelse, om än lite i förtid, jag menar i förhållande till påsken. Om inte i förhållande till mig.

Nu vandrar jag om igen de vägar och gator där som barn och ung jag gått. Här missade jag varken söndagspromenader med familjen, sextiotalets Moderna Museum, eller hippieårens gräsfester. Missade inte att delta i Claes Oldenburgs happening, eller visningen av Andy Warhols filmer, missade inte att debutera som poet, missade inte Gärdesfestivalerna, inte Jimi Hendrix på Grönan, inte Frank Zappa i konserthuset, inte kvällarna i Kungsan och inte eftermiddagarna på tehuset. Missade just ingenting. Levde där i tiden. Sedan vidare med universitetet, med radiojobb, med man, hund och trädgård. Kärlek, roligt, oroligt, skilsmässa, nya förälskelser. Resor, journalistik, redaktörsjobb, måleri, många vänner, få - rätt obetydliga - ovänner.

Nu står jag här mellan den gamla seglarskutan och Cinderellabåten som lägger ut med långsidan gnistrande av ljusreflexer. Sol som går ner i glipan mellan Gamla Stans tak och ett vintermoln, lyser intensivt över de ockragula husen längst ut på Kastellholmen, lyser vidare mot Henriksdalsbergens moskovitiska förortsbyggnationer och bort mot Danvikshem där min mor låg och dog (på riktigt).

Här luktar skärgård; femtio svanar med dubblerat följe av änder och sothöns bekräftar saken. Måsarna har börjat gäbbla. De sista isflaken flyter förbi, tunna som gelatin. Saker slår ut för varje timme som går. Efteråt ser man det i ultrarapid, som livet.

Nu då, med hjärtat i handen, blir det dags att säga något stort: Att jag älskar det här. Det liv som blev mitt, med alla sina upp och ner, med sin drift till frihet, med sitt undvikande av korridorerna och myglet, och med min inre kärna så jävla intakt att ni anar inte. Så står jag här och låter vinden putsa själen ren, och ge mig dagarna åter. Nätterna och träden och vännerna och älskarna är mina vittnen. Att jag har valt just det här. Himlen håller med. Staden flyter.

Då minns jag, helt apropå, den galne, extremt begåvade Nietzsche, som kunde ställa de svåra frågorna. Någonstans (jag tror det är i Zarathustra; ”den eviga återkomsten”) låter frågan, lite förenklat, så här: Skulle vi, om det var möjligt, vilja leva om vårt liv, likadant igen?
Mitt svar är ett tydligt ja, ungefär som när man gifter sig. Men det går alltså inte. Alla ska vi skiljas. Till och med träden, efterhand, från jorden. Återstår att vilja allt som blev, och fortsätter att bli.
Amor fati.

Lev väl!
(Som de brutala romarna brukade avsluta sina brev.)