I Söndags gick vi från Jakobs kyrka förbi Operan och ner mot Norrbro. Stod återigen och glodde ner i vattnet. Bra tajmat! Jag har hittills aldrig sett så stora isflak flyta förbi fortissimo. Femton centimeter tjocka saker, som la sig ovanpå varann och drev ihop. De översta ljusgrå, de som låg under bruna som av bäckvatten i fjällen. Strömvatten. Mälaren som spottar ur sig sina sista krackelerade isar. Just vid Norrbro forsar det tusan så vilt om våren.
Inga fåglar. Inte en mås som törs jumpa här. Tre turister bakom oss filmar Strömmen, slottet, och varann och försöker överrösta isflakens brus. Säger rätt in i videokameran: This is Stockholm, Sunday, cold, around five minus. Jag: no,no, it´s two degrees plus. Big difference. En lämplig scen från semestern. Infödingar med väl nerdragna luvor, vana att mäta temperaturer med knäna. Tål att skrattas åt.
Jag är fortfarande lojal mot vintern. Natten till måndag hade det fallit ett nytt täcke. Ut till sjön. Om igen; den sortens ljus som lagt sig över en nästan död is. Vitheten kan inte liknas vid pudersockrad tårtmarsipan, nej. Kan inte liknas alls. Reflexer i tyst skalle. Äntligen så tyst att bussarna på Roslagsvägen låter som något Cage kunde använt till ”Instances of Silence”.
Alen bakom mig är något jag ser för första gången. Upplyst underifrån blottar den sina hängen. Rödbrunvioletta. En hel svärm av färg hälls ut från grenarna.
Jag visste att björken och hasseln har hängen, och att viden får sina ungar, men alens vår har gått mig förbi hur länge som helst. Ett vet jag: Dess ved är röd. Kunde användas i stället för de hotade, ärriga, uppkörda regnskogarnas rödträd för lyxverandor. Ja, så är det. Fan också. Snyter mig, går hem.
_________________________________
Efter ivrig uppmaning från Karin skriver jag vidare om is, snö och vinter, tills den är slut. Sen vete fan.
2 kommentarer :
Oh ja, det är så flott med dina isar! Men visst slipper du då de är borta. (Även om det är lite synd på så kallat rara ärtor.)
Det är ju hela Mälardalens smältvatten som tar den där vägen. Nåja, kanske inte hela, men ändå.
Jag lärde mig då jag gjorde ett arbete om Slussen, som ju är den andra passagen för allt detta vatten - den överbyggda men fortfarande fungerande ursprungliga slussen (man ser den från tunnelbanan och den är alltså öppen för vattnet), att det var här och i Norrström som alla som hade dränkt sig i Mälaren kunde plockas upp så småningom.
Jag vet inte om det stämmer, men jag gillar historien. Det ger alltsammans en sorts existentiell nivå, tycker jag.
Vilket i och för sig dina texter också gör. Tack för dem.
Karin, tack för titten.
Ja, allt möjligt hamnar väl i harven där vid vattendelningen, gummistövlar, ryssjor, och lik. Fast, å andra sidan, har vi ju den gamla myten om ståplats i Nybroviken. Inget jag någonsin tänker på när jag går här vid vattnen. Mitt sinne är väldigt krimibefriat. Jag tänker mest på fisk; huruvida den kommer att återvända och trivas. That´s how existential it gets today! Eller, för resten, vi kan ta den här: Bara döda fiskar flyter med Strömmen.
Cheers!
Skicka en kommentar