Gombrowicz: Om det teoretiska och livets smärtpunkt.

”Nej, på formler blir ni aldrig mätta! Era konstruktioner, de stora byggnadsverken, kommer att stå tomma så länge inte någon bor i dem. Ju mer ogripbar, ouppnåelig och avgrundslik en människa är, ju djupare nersänkt i andra element, fängslad i formen, liksom oartikulerad av sin egen mun, desto angelägnare blir den vanliga människans närvaro, sådan vi upplever henne dagligdags: människan på kaféet, på gatan, i sin konkreta form. Når man gränsen för det mänskliga måste det omedelbart balanseras av en snabb reträtt in i vanlig mänsklighet och mänsklig genomsnittlighet. Det går att sjunka ner i den mänskliga avgrunden, men på villkor att man kommer upp till ytan igen.
Om jag nu avkrävs den djupaste, mest bindande definitionen av denne någon, som jag påstår måste bosätta sig i de där strukturerna och konstruktionerna, så skulle jag helt enkelt säga att han är Smärtan. Eftersom verkligheten är det som gör motstånd, det som gör ont. Och den verkliga människan är den som har ont.
Vad man än försöker få i oss finns det i Världsalltet, i varats hela rymd, bara ett enda element som är fasansfullt, otänkbart, oacceptabelt, en enda sak som verkligen är emot oss och krossar oss: smärtan. På den och inget annat bygger existensens hela dynamik. Ta bort smärtan och världen blir likgiltig.
Tja! Kanske är det för allvarligt för att man ska filosofera om det…Farligt är det nämligen. Men jag skulle vilja konstatera att för dessa (liksom för andra) tänkare är världen ständigt och trots allt ett fält för närmast lugna, rentav olympiska hjärnspekulationer. Alla dessa analyser är sunda i så måtto att de uppenbarligen är producerade av professorer som inte har det så illa ställt och sitter rätt bekvämt i sina fåtöljer. Den urbarnsliga ringaktningen av smärtan ligger till grund för deras outtröttliga lek med intellektuella byggklossar. Och medan den sartreska friheten inte känner till smärtan, inte fruktar den tillräckligt, så gör dagens objektivism intrycket av att ha avlats under bedövning”.

Witold Gombrowicz
1904-1969
_ _ _ _ _ _ _ _ _

De som skummar detta med viss tillfredställellse, utan att ha läst Gombrowicz, kan läsa resten av resonemanget i Dagboken, del III.
Pocketupplagan, Bonniers, 2004.