Tredje och avslutande delen i min mini-serie om poeter och passion.
Passionen är ju själva drivkraften för en poet, eller hur?
Nej, det är då långt ifrån säkert i vår tid. I själva verket uttrycker Horace Engdahl en viss bitterhet över att det romantiska konstnärsidealet hänger kvar.
Hans artikel i DN ger i alla fall en fingervisning om hur språkmaterialismen uppkom; det handlar om kotteribildning och smakspridning inom en mindre, inflytelserik grupp människor. Om kvalitet talas det inte. Inte någonstans i Horace Engdahls artikel.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
1 kommentar :
Bitterhet?
Jag tyckte det var en klar artikel av Horace. Mer en kritik av banaliseringen och kommersialiseringen av det "romantiska" arvet. Ett ganska så nyktert och historiskt belyst konstaterande.
Om någor litet retar mig hos honom är det snarare att han, när han funnit en god formulering, gärna upprepar den i olika media, men det gör väl många.
Som i SvD och hos Skavlan: "Tyskland är som ett vuxensverige", och i Babel samt DN: "Handen på hjärtat: när träffade ni senast någon med en ödmjuk och förkrossad ande?"
Men den här formuleringen ur Cigaretten efteråt slog an direkt: "Han håller sig i form för att dölja att han är slut i varje fiber."
Jag får en känsla av att jag vet precis vem han syftar på. Och att det inte bara gäller kroppen.
Skicka en kommentar